Smygkatoliken

Del 1 
Jag har en stark dragning åt det katolska och känner mig ibland … katolsk. Om det nu är någonting som man kan ”känna sig”. Tveksam till det, men ändå. Det har nog inte så mycket att göra med att det verkar ligga i tiden med katolicismen, ej heller tror jag mig ha ’smittats’ av att en del kulturprofiler och ett gäng blandade stockholmare har gått i katolsk undervisning och konverterat, kanske avgett någon form av löften på katolicismens altare. För mig har den katolska feelingen och längtan funnits där sedan nådens förolympiska år 1971 då jag gick i bayersk grundskoleklass i samma stadsdel som just olympiastadion i Bayerns huvudstad München. Jag gick i fyran, var fortfarande plattbystad och ovetande om det mesta därute i världen, men där i stan som jag dimpt ner i tillsammans med min dalafamilj blir jag för första gången medveten om olika kristna trosinriktningar ”Verschidene Glaubensorientirungen” och att jag var något som hette protestant. Här i det rejält religiösa Bayern befann sig min egen familj, för att frilansande pressfotografspappa skulle bevaka ett OS i vardande och vara Aftonbladets fotograferande journalist på kontinenten. Det var stort, det var kul, det var slitigt och fattigt och det är alltså här jag förstår att jag inte riktigt är som de andra i klassen och i kvarteret, när det gäller tron på Jesus, Gud och dom andra som vi läst om i kristendomsundervisningen hemma i Borlänge. I Borlänge hade vi visserligen sjungit morgonpsalm till frökens tramporgelspel var morgon ny, men jag visste ingenting om protestantismen och vad den egentligen innebar jämfört med andra kristna, eller för den delen religiösa, varianter.  Det här var på tiden innan svenska skolan blev avkristnad och dagliga inslag av kristen tro fanns alltså, även om jag nästan är stensäker på att det inte fanns en enda religiöst utövande familj eller individ bland mina klasskompisar och deras familjer. Men efter bästa förmåga hade vi sjungit årstidsbundna psalmer om morgnarna och min personliga favorit var ”Morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod”. Detta trots att jag aldrig sett en fjällbäck och att man knappast kunde räkna mina familjeutflykter till Hundfjället i Sälen som fjällpastorala.
   Men jag var alltså en Protestant, visserligen kristen och inte konstigt alls, men att det var annorlunda det förstår jag där och då i det djupt och katolskt religiösa Bayern. Mariabilder fanns avbildade högt och lågt och Maria och Jesusbarnet var avbildade i vägkorsningar och olycksdrabbade, skarpa kurvor längs många av de bayerska landsvägarna. Korstecknen var lika vanliga som vinkningar och äldre herrars hattlyft och var morgon ny startade med morgonbön i klassrummet där vi stod uppställda bredvid de snörräta bänkraderna. Efter bönen gjordes alltid korstecknet och när vi gick in i kyrkorna som vi löpande gjorde studiebesök i under ämnet ’Heimatkunde’, så var det obligatoriska korstecken i vigvatten så snart man kom innanför dörren. Det vill säga för alla andra ja. Men inte för mig, för jag var Protestant. Jag var undantaget. Jag fick inte vara en aktiv del av de där härliga, lockande ritualerna med bönerna, radbanden, korstecknen och vigvattnet. Jag fick se på och sen fick jag gå på egen kristendomsundervisning tillsammans med en mycket liten minoritetsgrupp – Grundschule am Amphionparks protestanter. Vi var väl tre, fyra stycken på den ganska stora mellanstadieskolan som inte kvalade in i katolikernas mysterivärld och vi fick istället gå till Herr Fäber som lärde oss om bibliska historier ur Gamla och Nya Testamentet utifrån en protestantisk synvinkel. Min klasslärare tillika Die Rektorin, Frau Ramsauer, var mycket mån om att jag inte felaktigt skulle indoktrineras till katolicismen och hade alltid falkögon på mig vid våra studiebesök i stadens kyrkor, när jag försökte röra vigvatten och göra mycket små korstecken i smyg. Då fick jag en skarp blick och tydliga ”Nein! Bitte nicht! ”. Det här var på den tiden när svenska kyrkan och protestantismen inte alls använde sig av korstecken, det var helt förbehållet katolikerna att hålla på med dessa tecken och om jag förstått det rätt så har med tiden korstecken och en del annat från det katolska också anammats och tagit sig innanför de protestantiska, svenska kyrkportarna. Men på den här tiden var det alltså – Ganz verboten für mich (die Protestantin)!
   Så det har inget med mode och moderna influenser att göra när jag bekänner att jag sedan tidigt 70-tal haft en dragning till Jesumoderns och korstecknens värld. Men. Jag får inte ihop min mysterielängtan med det som jag vid viss inläsning förstår hör till den katolska kyrkans praktiska livsvärderingar. Det som handlar om skilsmässor, aborter, homosexualitet och kvinnliga präster till exempel. Har försökt dagtinga med mitt samvete och undersökt om det går att komma runt mina tveksamheter, med syfte att till sist få komma med i den katolska gemenskap jag förnekades att delta i där nere vid kanten av Alperna. Men jag får nog fortsatt nöja mig med att pilla på radband i smyg, lägga blommor vid Mariakorsen och titta på blommorna i sommaröppna klosterträdgårdar.
 
Del 2
I Cannes blänker solen lagom starkt på Medelhavet och vid tiden för min semestervecka på platsen lyser alla filmstjärnor med sin frånvaro vid havskanten. Klockan är nio på förmiddagen och stenstranden gapar ännu tom, turistlös och nysopad. Allt är rent och morgonstädat, solstolar och strandcaféer har nyputsade fjädrar inför välkomnandet av de soldyrkare och allmänt strandsatta som strax kommer att dyka upp på Plagen.
Jag tar mig fram längs strandavenyn ’Croisetten’, passerar den regelbundet återkommande och söndagsöppna antikvitetsmarknaden längs Allé de la Liberté Charles de Gaulle och letar mig sedan upp på backkrönet längs en mindre väg till den strandnära och vackra katolska kyrkan – L’ Eglise Notre-Dame d´Espérance.  Det är söndag i juni och 2010-talet skall ganska snart börja.
   Mitt sekulära resesällskap, som består av yngsta tonårsdottern, en relativt ogudaktig avfälling som skippat både konfirmationsläger och allmänna aftonböner, ligger kvar och drar sig här om söndagsmorgonen i sin hotellsäng och min kompis som inte varit i kyrkan sedan hennes far begravdes något decennium tidigare, hon gör detsamma inne på sitt rum som hon delar med sin dotter.
Men själv tänker jag ta tillfället i akt och gå på katolsk mässa med lokalbefolkningen. Smygkatoliken i mig ser sin chans. Kyrkbänkarna är så gott som fullsatta när jag släntrar in i vita linnebyxor och tunn sommarbeige bomullströja, men jag får en plats i ytterkant på fjärde bänkraden, så härifrån kommer jag att ha god utsikt och kan följa det katolska dramat som ska utspela sig framme vid altaret. Har inte varit på katolsk mässa sedan jag deltog med skolklassen i München - ett av de tillfällen då jag bannades av Frau Rektorin, för att jag försökte mig på lite korstecken och kanske också någon djup nigning framför moder Maria. Nu tänker jag kompensera för detta och minsann gå fram och ta nattvarden ur översteprästens hand och dryckeskärl. Jag sjunger med i de franska psalmerna, lyssnar fokuserat och hänger med så gott jag kan på kyrkofranskan och i symboliken. Jag tänker definitivt inte avslöja mig som protestant den här gången. Jag är en vuxen kvinna nu. Gör väl lite som jag vill, tror väl lite som jag tror och tar väl sedan dit jag kommer.
   Jag står i kö till bröd slash oblat-utdelningen, jag noterar hur de andra gör och strax är det min tur. Så talar prästen franska fort, han håller brödet framför mig, doppar det i vin och lägger det i mina utsträckta händer. Jo, jag har som sagt sett hur de andra före mig gjort. Nu tycker jag att jag känns klar, andas ut och tänker att brödet, kommunionen kan jag stoppas i munnen när jag kommit tillbaka till min plats på kyrkbänken. Men där tänker jag fel, attans, inte alls som en katolik. Prästen i det närmaste kastar sig efter mig när jag går åt sidan med nattvardsbrödet i handen ”Madame! Madame! Vous devez communier immédiatement!”. Det är av största vikt att man intar brödet och vinet med detsamma för här i den katolska värdelden h a r bröd och vin förvandlats till Kristi kropp och Kristi blod, i samma ögonblick som den katolske prästen har välsignat bröd och vin. Detta kan man alltså absolut inte promenera i väg med och inta lite närsom. Nej, det funkar inte så. Immédiatment Madame! Genast! Kristi kropp och blod kan inte bara ligga där i mina händer det ska i n i min kropp. Det är oerhört fysiskt och ganska mystiskt om man frågar mig. Ni fattar. Smygkatoliken har fått bannor och kastar nu lydigt in oblat och nattvardsvin i munnen. Tuggar och sväljer. Sen går smygkatoliken hem till hotellet igen. Och längs vägen pågår den antika marknaden i Allé De la Liberté Charles de Gaulle. Där köper jag ett gammalt tryck i vacker, åldrad ram i körsbärsträ som föreställer ett knippe chilifrukter. Det blev ingen Madonna och Jesusbarn, ej heller annan ikon funnen bland antikviteterna. Det blev chilifrukter och vissa transportbestyr när tavlan senare ska med hem i packningen till Sverige. Och senare denna söndag blev det uppvärmda stenar och guldgul sol på Medelhavsstranden i medeltidsstaden. Pratade med min unge, om livet och allt det där. Åt lunch i en solig spricka i fasaden. Grunnade lite till på katolicismen och stegade sedan med bestämda steg ut i Medelhavets azurblåa vatten.