Punka vid Siljan

Hundvalpen satt i bilen. Längst bak i sin trafiksäkra bur. En valp på väg att bli riktigt stor, en stark och bestämd hundflicka med stor integritet och lockig päls som precis börjat gå överstyr och som nu skall få sin första riktiga klippning hos uppfödaren. Vi ska till en by i skogen på Siljans västra sida. Visst har jag klippt valpen löpande till husbehov hemma och hållit lockarna i styr, det måste man om man har skaffat sig en urlockig lagotto romagnolo som inte fäller någon päls, men nu var det alltså dags för den stora höstklippningen och min tufsiga tjej skulle få stil och finess.
   Bland guldgula höstlöv och trasslande höstvindar ger vi oss av från vår södra del av Dalarna för att åka i höstsolen upp till Siljan om eftermiddagen. Hon därbak, jag därframme.
Bilen har småkrånglat en tid med upprepade meddelande på displayen om att växellådan är ”malfunction” men att det ändå går bra att köra vidare. Problemet är inte alls konstant och jag har haft min ganska kära Audikärra på märkesverkstaden, där de egentligen kom fram till – typ ingenting. Felet lyste med sin frånvaro när de provkörde och försökte provocera fram felmeddelandet från bilens dator.
   Men nu är bilen alltså inte på verkstaden längre, nu sitter jag och hund i bilen och vi befinner oss i höjd med Borlänges norra utkant när displayen börjar lysa gul och röd igen ’Gearbox is malfunction, you can continue to drive´. Kruxet är att det inte bara är ett felmeddelande utan koppling till bilens körbarhet. Samtidigt som meddelandet dyker upp – taggar också automatväxellådan ner och bilen blir märkbart ’matt’ och tappar fart. En obehaglig känsla av kontaktlöshet sprider sig från gaspedalen upp till lillhjärnan och när detta kombineras med att man befinner sig på motorväg mellan andra högfungerande bilar med intakta växellådor på högvarv, då ökar stressnivån markant i mitt inre förarsystem. Jäkligt stressigt helt enkelt.
   Idag ger automatväxeln upp och går in i viloläge gång efter annan och jag tar ett extra varv i rondellen för att kunna ta ett avgörande beslut om fortsatt färd eller inte. Jag gasar på och tar ändå utfarten norrut, riktning Siljan, och det visar sig vara rätt beslut, så långt. Växellådan mår bra av den jämna och högre hastigheten som jag sedan far fram i.
   Gasen funkar fint, växeln ligger rätt i automatsystemet och jag sjunger med i Markus Krunegårdlåten jag spelar i det som jag fortfarande kallar bilradion, fast all musik ligger i molnet och levereras av streamingtjänsten som tagit över det mesta. Finemang. Vi kör på.
   Men, andra saker kan hända och det gör dom nu. Inget allvarligt men ändå. Trist. Jag ska ’toucha’ ena infarten till Leksand för att sen göra en vänstersväng och hamna på andra sidan av Siljan, och det visar sig att jag kommer att ’toucha’ i lite väl konkret. Jag har förmodligen något för hög hastighet och är något för ouppmärksam när vägen plötsligt smalnar och jag ’touchar` (hm) ganska rejält in i stenkanten på en plötsligt uppdykande refug med mitt vänstra framdäck. Det rycker till kraftigt i bilen och låter inte bra. Kör ytterligare några hundra meter och åker in i en rondell som pryds av en gigantisk Leksandsstake i svart järn (kreativiteten hos kommunernas rondell-utsmyckningsmakare vet snart inga gränser) och här känner jag hur bilen lutar och hör ett mindre trevligt dunsande ljud komma från det vänstra främre hjulhuset. Tänker typ ”Fan, fan!” och sen ”Punka, skit!”. Gör en högersväng in på första möjliga avtagsväg. Parkerar utanför en sliten villa med neddragna persienner och högar av stora däck på gården. Tänker Twin Peaks och lite på ödets ironi. Goda råd och redlighet önskar jag mig när jag kliver ur bilen och konstaterar att jag såklart känt ’rätt’ – framdäcket är skadat och punkterat. Stora hundvalpen gnyr lite därbak. Fasen – har aldrig bytt däck förut och vet att det reservdäck jag troligen har under golvet i bilens bakre skuff är av sorten som ska pumpas upp med en liten pump. Lucka, däck och pump finns under den ganska väl fastmonterade hundburen och jag inser direkt min begränsning. Jag kommer inte kunna byta däck själv, här behövs hjälp. Ringer verkstad, ringer bärgning, ringer föräldraledig svärson och har ganska snabbt en handlingsplan. Om 45 minuter blir jag hämtad av svärsonen och strax därefter kommer bärgaren att ha hunnit fram hit från residensstaden. Svärsonen ska hämta mig och hunden och bärgaren ska se till att bilen kommer till vidtalad verkstad. Tacksam för försäkringar och redigt folk drar jag den något för tunna jackan om kroppen, låtsas att snusnäsduken i halsen är en yllesjal och öppnar hundburen och tar ut min stora, vilda hundvalp för en improviserad promenadtur i stadsdelen. Höstvinden är hyfsat kall, gula löv prasslar fritt i björkarna och husen längs promenadvägen visar sig vara av det vackrare och välmående slaget. Min första Twin Peaks-känsla hade varit felaktig och väldigt lokal.
   Hunden är glad, rödfärgade lador med konstnärsateljéer är vackra och jag är väldigt kissnödig. Men jag är en van utomhusmänniska och skogsvandrare och har inget problem med utomhuskissning så jag söker mig ner till den södra stranden av Österdalälven som här förenas med Siljan och hittar snabbt ett lämpligt snår där jag hukandes kan njuta av att få kissa när man är kissnödig – hallelulja – och samtidigt blicka ut över det mörkblå vattnet med höstens alla krusningar på vattenytan. Känner mig tacksam och lite nöjd med livet ändå. Att det mesta verkar fixa sig, att hjälp är på väg, försäkringar fungerar och naturen är god.
   Kissandet har skett i en lutande vinkel där marken sluttar i mellanrummet mellan väg och vatten, och jag reser mig upp och tar några första steg ut från min lilla natursköna vrå av dalaverkligheten. Den mer reella verkligheten gör sig dock påmind när jag stegat några steg upp längs landsvägen. Det kippar misstänkt i mina skor och båda fötterna känns aningen våta. Fasen, hallå! Jag ser ner på mina sneakers med ovansida av mjuk textil och mina vita sockor - sockor som förr skulle kallats tubsockor men nu är en modern detalj med ränder inköpta i trendig butik på trång stadsgata långt ifrån Siljans strand och Österdalälvens kalla vatten. Den vita färgen på sockorna drar misstänkt åt gult över anklarna och jag har alltså lyckats kissa rätt ner i båda skorna. Aldrig hänt förr, fråga mig inte hur. Men än är det minst en kvart kvar tills hämtning och räddning skall komma och undsätta mig och min även fortsättningsvis oklippta hund.  Vinden drar på och hösteftermiddagen biter mig lätt i nacken. Så jag kippar på i mina skor och söker läläge på återstoden av min promenad som också är tillbakagången till bilen. Framför mig dyker en skylt upp som skvallrar om en slags kulturstig genom en dalsänka. Stigen har uppmärkta skyltar med information att läsa för den som ska vandra längs stigen och stigens namn lyser vitt på svartmålat trä – ”Se människan”. Vet väl inte riktigt varför men jag känner inte något särskilt behov att bli sedd i denna stund. En människa med hund, för tunna kläder, trasig bil och strumpor med kiss i våta skor. Människan vandrar vidare, hjälp är på väg. Det räcker fint så.