Mild oktober

Det är fortfarande ganska tidig morgon, staden har visserligen vaknat och människor rör sig i snabba horder bara två kvarter nedanför Tullbacken där tempot är stilla och friden råder. En kvinna väntar ensam vid busshållplatsens ändstation och två små skolflickor bär väskor på ryggen och pratar i munnen på varandra, ohört av andra om vad, men engagerat och ackompanjerat av oregelbundna skutt i sidled. En brevbärare på mellanblå Postnord-cykel bromsar in utanför ett av de fläckfria lägenhetshusen, ett hus där en mäklare tejpat upp anslag på porten med uppmaningen att mäklarfirman har kunder som efterfrågar bostadsrätter i området. Kapitalstarka sådana specificerar man. Oktobervinden blåser milt och överraskande varmt. Löven dallrar. Utanför en av gatans portar sitter en äldre man i gråmelerad collegetröja och mjukisbyxor i rullstol, han rör sig mycket långsamt i stolen och försöker med uppenbara svårigheter att plocka upp en hundlort från trottoaren i en svart så kallad bajspåse. Tålmodigt och helt stilla står en stor beige labrador retriever bredvid rullstolen, till synes helt i onödan bunden av ett koppel till sin husse, sin människa. Om en timme har människa och hund, tid bokad på stadsdelens veterinärmottagning.
 
   ”Få se nu, hur gammal är Selma?”, frågar hon. Hon som älskar sällskapsdjur i allmänhet och hundar i synnerhet och pluggat hårt och länge för att få sin veterinärlegitimation i Polen. Hon hade nästan lärt sig polska också på kuppen, även fast studierna varit på engelska.
   ”Selma är elva nu”, svarar han, som är genomsvettig av ansträngningen att ta sig hit, med förbeställd färdtjänst och hjälptagande av okända människor i trapphus och husentréer.
   ”Hon är en fin tjej”, säger hon.
   ”Hon är mitt allt”, säger han. ”Hon kom till oss när hon var åtta veckor”.
   ”Då har ni haft ett långt liv tillsammans”, säger hon och stryker Selma över den kraftigt hopsjukna ryggen.
   ”Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan henne”, säger han. ”När min fru dog, så blev det Selma och jag. Det är fem år sedan nu”.
   ”Hur fungerar det med rastning och motion för Selma? Har du suttit i rullstol länge?”, undrar hon.
   ”Det funkar, det funkar”, upprepar han och klappar Selma allt intensivare över hjässan. Han stryker handen över hennes långa öron och hon står blickstilla bredvid honom. Rör sig inte ur fläcken.
   ”Jag har hiss i huset och klarar av att rasta henne på egen hand. Jag har haft stolen i sju år nu till jul. Det var en arbetsplatsolycka, dagen före julafton… Då levde min fru”,
   ”Jag beklagar”, säger hon.
   ”Jag hade inte klarat mig utan Selma. Jag låg på intensiven i tre månader, sen kom jag hem och Selma har inte avvikit från min sida sedan dess”.
Det blir tyst en stund i rummet och det enda som hörs är Selmas andning. Den är tung.
   ”Hon är väldigt stilla och nersjunken över ryggen”, säger veterinären och går ner på knä bredvid den stora hunden. Hon ser att det inte finns en chans i världen att hon skulle kunna få upp den tunga och orörliga labradoren på undersökningsbordet. Hunden är uppenbart i mycket dåligt skick.
   ”Jag tror inte det är någon större fara”, säger han. ”Hon har väl artros, som äldre hundar får och jag har hört att det finns nya artrosmediciner”.
   Hon drar med sina händer över Selmas rygg och framben. Känner på bogen och nacken och gör ett försök att lyfta ett av frambenen för att undersöka rörelsen i skulderpartiet. Selma ger ifrån sig ett ynkande ljud av smärta, vrider på huvudet mot veterinären och håller den bruna blicken fast och länge i djurvårdarens ljusblåa och undersökande ögon.
   ”Hon smärtar över rygg och framben”, säger hon och märker hur hon underdriver.
   ”Ja, men lite medicin kanske…”, säger han.
   ”Du vet, Selma har haft ett långt liv, för att vara en hund”, säger hon och noterar att hunden inte rört sig ur fläcken. Hennes undersökning av hunden har gett henne information om ett skelett i mycket dåligt skick. Hunden är gammal och har förmodligen inte fått någon motion de senaste åren. Hjärtat slår mycket oregelbundna och alldeles för snabba slag.
   ”Du vet jag har ingen annan”, han nickar bestämt samtidigt som han hummar och bekräftar sitt eget uttalande. ”Det är liksom Selma och jag nu”.
   ”Har du ingen annan familj, barn eller så?” undrar hon?
   ”Nej, vi fick tyvärr aldrig några jag och frugan. Det blev Selma som blev vår tjej”, han fortsätter klappa Selma, han skrattar lite forcerat och nickar igen för sig själv.
   ”Har du några vänner eller grannar som hjälper dig?” frågar hon och känner att hon liksom lämnar sitt protokoll nu. Den här mannen är inte i mycket bättre skick än Selma, det kan hon lätt avgöra även om det är djurläkekonsten hon är legitimerad i och inte den mänskliga.
   ”Jo, jo, jag har en grannfru som tittar in och hjälper mig med småärenden och för guds skull, jag har ju både hemtjänst och viss hemsjukvård” han skrockar och torkar svetten ur pannan med baksidan av handflatan. ”Man ska inte klaga, absolut inte”.
   ”Mm”, hon nickar bekräftande och stryker även hon Selma över ryggen. Selma kutar ännu mer på den förvärkta ryggen och skuldrorna reser sig som två fartygsmaster på var sida om den nersjunkna ryggraden.
   ”Du vet”, fortsätter han ”Jag pratar högt med Selma hela dagarna”.
   ”Är hon en god lyssnare?”, frågar hon och ler.
   ”Den bästa”, säger han och så blir det tyst igen i rummet. Han böjer på nacken och håller handen i ett beskyddande grepp över Selmas nacke. Selma tittar upp på honom med ett uttryck i ögonen som kan tolkas som bedjande.
Han snörvlar ett par gånger och torkar sig på ärmen. Selma suckar.
   ”Du förstår att hon har ont, eller hur?” frågar hon med mjuk röst. ”Selmas skelett och leder är i princip uttjänta och hon har heller inte några muskler just som hjälper henne att bära upp sin tyngd”
   ”Men jag sköter henne så gott jag bara kan. Vi går ut två gånger varje dag och hon får bra mat och … mycket kärlek. Hon äter i princip samma mat som jag… hon gillar både sill och kanelbullar”.
   ”Det låter fint hördu och du har tagit hand om henne på bästa sätt, men nu är det så att Selma har ont och hon har skador på skelett och leder. Det smärtar säkert väldigt mycket för henne att röra sig, även om det bara är några korta steg och promenader”.
   ”Men…, kan kan inte…”, han snörvlar igen och sväljer.
   ”Jag tror inte det finns något mer vi kan göra för Selma”, säger hon och meningen skär som ett rakblad genom de desperata förhoppningarnas ömmande töcken.
Han fortsätter hålla huvudet nedböjt över hunden som står orörlig och andas tungt. Hon lägger handen på hans arm.
   ”Selma har haft ett fint liv”, säger hon.
   ”Men man kan väl inte bara bestämma att det tar slut!”, lyckas han få fram från djupet av sin egen hoptryckta bröstkorg. Han håller Selma om halsen nu.
   ”Jag tycker vi ska se det som ett stort privilegium som våra husdjur har”, säger hon. ”Dom behöver inte lida som vi människor när livskrafterna tar slut och smärtor tar över. Vi kan hjälpa dom så att de får somna in”. Hon fortsätter hålla handen på hans arm men han drar den åt sig och nu rör sig hans rygg som i tysta skakningar. Selma tar ett par stapplande steg bakåt så att hon får huvudet jämsides med honom och lyckas lägga sitt huvud i hans knä där han sitter i stolen.
   ”Nej, nej, inte nu, inte nu…”, viskar han och håller båda sina händer om Selmas stora, runda, pälsklädda huvud.
   ”Mm,” hon väger orden på medkännandets guldvåg. ”Jag vet att det är svårt. Så svårt”.
Tystnad igen.
   ”Men jag vet också att det blir bra för Selma”, hon tittar på väggklockan ovanför dörren och vet att väntrummet är fullt av halta och lytta och vilda och matta. Det är så många som behöver henne. Men hur ska hon kunna annat än sitta kvar här med den gamle mannen. Vad är hon för människa, vad är hon för veterinär om hon inte sitter stilla där hon nu sitter.
   ”Jag kan inte, jag kan inte...”, snyftar han ” Hur skulle jag kunna lämna Selma?!”
   ”Jag kan berätta för dig att Selma har ont”, säger hon ”Det bästa du kan göra för Selma nu är att låta henne somna in”.
   ”Det är inte rimligt att man ska behöva ta sådana beslut”, hans röst låter liten nu och han håller Selmas huvud mellan sina skakande händer. ”Det är så svårt…det blir så tomt…det går inte”.
   ”Vet du, jag tror att du visste hur svårt Selma har det när du tog hit henne idag, eller hur?” hon talar med mild röst och klappar honom på axeln.
   ”Men jag hoppades…”.
   ”Mm, du tog ett bra beslut för din bästa vän. Du vill inte se henne lida”.
   ”Ne-e-e-j”, han snyftar och klappar och smeker ”Hon är min bästa vän. Ingen har varit bättre… än hon”.
   ”Jag förstår det, ni har varit varandras människa och hund. Du har säkert så fina minnen”.
   ”Ja-a-a”, han svarar på inandning.
   ”Ska vi låta Selma få somna in? Du kan hålla henne och hon får somna med huvudet i ditt knä.”
   ”Jag vet, jag vet, men … gud hjälp mig…”.
   ”Det kommer att gå bra, hon har så ont nu”.
Han nickar och håller det hårdaste och mjukaste han kan om Selmas huvud. Selma suckar och lutar huvudet i knät. Klockan på väggen tickar vidare och oktoberlöven blåser förbi utanför fönstret.