Krass advent

Vi hade ställt fram ljusstakarna, hängt alla adventsstjärnor i de svarta fönstergluggarna, radat upp outslagna blå hyacinter i skålar och vaser och täckt rötter och blomlök med grönmossa. Vi radade upp domherresilhuetterna i papp längs spiskåpans kant i köket och ja, vi hade väl gjort som vi brukar mest. Vi hade adventsrustat huset, mannen och jag. Slitna adventstjärnor i paisleymönster som vi köpt i slutet av 90-talet, hängde ännu en gång på sina bekanta och angivna platser. Några av stjärnorna så slitna att korstecken behövde göras i samband med upphängningen. Pappen tunn och sladden knölig. Det låter kanske slarvigt, men blir ändå hyfsat fint. Och det var som sagt som vanligt. Så som vi brukar ha det i advent när vi vill fylla stugan och hemmet med ljusstämning i vintermörkret. För mörkt det var det ju. Väldigt mörkt. På kvällen när vi tänder lamporna som finns i stjärnorna så råder mörkerrekord i bygden, i staden och i hjärtat. Inte objektivt sett förstås men i kroppen var mörkerrekordet verkligt.
   Så allting hängde där på sin rätta plats, slitet ja, men varmt ljusspridande och ljuset blandade sig i rummen med de första försiktiga doftstråken från de blå hyacinterna. Det borde ha känts jättefint. Det borde vara underbart. Det skulle väl vara en välkommen vändpunkt i den stretiga höstvintertiden. Men jag står där och tittar, jag går där och myser, jag doftar, jag sniffar, jag puffar någon pappersdomherre tillrätta och det känns mest lite … tomt. Inte tomt på grejor. Inte tomt på pynt. Bara en stilla avsaknad av den varma känslan i bröstet och tillfredställelsen i magen. Bara så, lite tomt, inget särskilt. Känslan av inget särskilt som kanske blivit mer bekant i kroppen och själen de senaste åren. Är det rätt och slätt så här att vara rätt blasé, ’Been there, done that’? Adventsstaken och juleljusen har tindrat i min syn så många gånger och i år så tar det nästan stopp. Det är fint här hemma, det känns på inget sätt dåligt, bara det att ’inget särskilt’ dök upp i bröstkorgen. Inget fladder eller stilla vänt, inget hopp att något meningsfullt och gott blivit sänt, bara mer en krass advent.