Klappen

Min yngsta, min minsta, mitt sista guld – hon ligger helt blek med torkat blod runt näsa och mun i uppvakningsbädden. Halsmandlarna har precis opererats bort på henne, hon är knappa två och det är tredje gången jag som mamma är med om samma operation. Tredje dottern, tredje uppvaket. Just den här guldlocken har haft särskilt stora lymfkörtlar i den lilla halsen och halsen är orimligt och otäckt täppt vid varje småbarnsförkylning. Den senaste förkylningsgången har hon sovit i barnvagnen av paraplymodell om nätterna, med ryggstödet uppfällt. Hon har sovit upprätt, sittandes med bomullsfilt om magen och ett fårskinn bak ryggen. Jag har legat längst ut på sängkanten och hållit handen på henne i vagnen hela nätterna. Sömnen har varit en tillfällig gäst för oss båda. Hennes kropp är liten, pyjamasen stor och varje andetag skär som ett flyglarm i virusskogen. Luften som dras genom de infekterade luftrören och den hopträngda halspassagen gör det som genom ett alldeles för tunt och hopklistrat sugrör. Till sist var det inte mycket att fundera över. Öron-, näsa-, halsläkaren är bestämd ”Nu blir det operation, halsmandlarna ska bort på flickebarnet” och maken och jag är tacksamma och anar ett slut på andningseländet. När hon ska sövas så sitter jag med henne i min famn och hon får en muskelavslappnande spruta precis före narkosen. Men ingen av operationspersonalen har berättat för mig vad som händer när man får medlet som helt stänger av muskeltonusen i kroppen, så jag får i det närmaste en chock, när allt som håller människokroppen samman och ’ihop´, rinner ur den lilla barnakroppen. Jag är nära att tappa henne, hon blir som en hal fisk utan ryggrad och rinner ur min famn på väg ner mot golvet. Allt liv, som jag kan uppfatta i henne, försvinner ur kroppen på en sekund. Jag tror att hon dör och en narkossköterska fångar upp henne när jag är på väg att förlora greppet om henne.
   ”Det är ingen fara, det blir så här av det muskelavslappnande medlet vi precis sprutat in”
   ”Det är precis som det ska, vi glömde berätta för dig. Du får ursäkta oss!” säger närmaste operationssköterska och en annan fortsätter - ”Nu får mamma lämna rummet”.
För nu ska flickebarnet sövas och medvetandet släckas och knivar ska skära ut några små delar ur hennes kropp. Blod skall rinna och sugas med slangar och sen hoppas vi på ett långvarigt och friskt resultat. Utan halsmandlar – mot framtiden. En frisk sådan. Med färre infektioner och mycket mer luft.
Jag har ju som sagt varit med om det här fler gånger tidigare, men storasystrarna var större vid ingreppen. En var fyra och hon fick fart och ’energi’ när hon vaknat upp ur narkos och kanske fick en extra sprattelkick även av milda smärtstillande medel. När hon slog upp ögonen, de stora blå, efter sin operation, så gjorde hon genast en framåtvolt i den hårt bäddade sjukhussängen. Det fortsatte lyckligt på den vägen.
Men den här gången - med trean är ungen alltså ganska petit och ligger nu där efter lyckosamt genomfört ingrepp och dåsar av narkos i avtagande och säkert också av andra medikamenter. Jag är trött och slut av vak och oro och vardagslivet därhemma med tre ganska små är inte heller direkt något som erbjuder tillfällen till återhämtning eller återkommande vilolägen. Kort och gott, jag är slut. Jag är trött. Har varit rädd och spänd inför morgonens operation och nu så här i läge ”post-op” smyger förmiddagssolen in genom sjukhusalens, på glänt, nedvinklade persienner.
Jag sitter på min dotters sängkant och håller den sovande ungens hand i min. Jag är så intill döden trött och långans tid av slit och vak har gjort mig mör på alla ledder.
Genom dörren kommer opererande öron-, näsa-, halsspecialist in för att kolla läget hos den lilla patienten. Jag säger inte många ord, tror mest att jag bara sitter där och han undersöker flickebarnet med säkra händer. Han säger att allt har gått bra. Innan han går, stannar han upp vid min sida och lägger sin hand på mitt huvud och stryker mig över håret med trygg och antiseptiskt doftande läkarhand. Han säger inget, men jag vet att han förstår. Förstår hur jag har det. Han såg mig, han kände, han kunde trösta och inget ord behövde sägas. Så lämnar han rummet och ett par solstrålar letar sig fram till både mig och minstingen där på sängen. Ingen hade gjort så förut. Jag var så ruskigt kompetent och kunnig och bossig och fixade-allt och hade så gjort i alla tider. Men här kom någon och lägger sin hand på mitt huvud, helt utan förminskande tendenser. Jag vet att han såg mig och förstod vad jag behövde och klappen gick fram och värmen från den vänskapliga gesten gick in genom huden, skallen och skalet. Effekten kommer dröja kvar i mig under många, långa tider.