Italien

De flesta dagar glöms. Far förbi. Travas på varandra och bildar en vardagsmassa av morgnar och kvällar, möten och farväl, disk, tvätt och arbetsresor. Omsorg om små, pluggande, träning och visst slit för brödfödan. Ett mindre antal dagar kommer att sticka ut, för att de innehöll mer ´special vibrations’. En examen togs, ett barn blev till, en katastrof damp ner eller en ny möjlighets dörrar slogs upp som av blixtar framför en. En resa, en fest, ett bröllop, en flodvåg. En hundvalp, en dödsbädd, en fysisk närhet som kom att för alltid stanna kvar på huden.
    Resor sticker ut för den som inte är reseledare och minnes lättare än alla dagar på mammas gata och egen bakgård, och en vanlig dag i italiensk kuststad blir levande för mig när jag läser om den i min resedagbok som jag hittat längst in i ett överskåp bakom sjalar och strandväskor. En dag i hög värme och öppna sandaler på den italienska västkusten, några mil söder om Rom. Nästan hela familjen är med. En vanlig dag, en rolig dag. Jag ler för mig själv när jag läser mina nedskrivna hågkomster från en semestervardag i Nettuno vid italienska Medelhavet. Jag minns.
    Svägerskan Billan bor sen en evighet i Rom och barnens kusiner är fullblodsitalienare. Det betyder att det blivit en del besök där för vår familj under åren. Fast egentligen hade Romresandet börjat redan på gymnasiet för min del när jag läste latin och vi studenter gjorde vår första extra-allt-studieresa med latinläraren bland ruiner, kapell och filmiska fontäner. Billan var också med på den resan och man kan väl säga att hon blev kvar i den eviga staden. Språket, maten och kärleken ni vet. Mama Mia. Amore.
    Den här gången åker maken och jag och två av döttrarna till Billans sommarlägenhet som ligger nära havet i Anzio. Lägenheten har en liten trädgård - plommon och citronträd, blommor och pergola i vilken de flesta måltider ätes. Rosettbröd, tomater från himmelriket och frukt och grönt inhandlat på den lilla familjeägda speceributiken Da Dario. Billans gård har en järngrind och ligger nära den långa, långa stranden. Italien består väl till hälften av stränder, eller?
    Lägenheten är varken flashig eller särskilt praktisk och samma sak kan man säga om den gamla silvergrå Fiaten som står parkerad i gårdens carport. Billan har sagt att den kan vi låna och använda bäst vi vill, men det finns några funktionella hang-ups med den. Jag kan inte minnas dem alla, men en av dem gällde bilrutan på passagerarsidan, den gick inte att veva ner, det var något med att den ’satt lös’. Och den var som sagt gammal så vi pratar inte fönsterhissar och knappar här utan manuell vev. Ni som vet, vet. Och hursomhelst så skulle den alltså inte användas, för om man försökte ha ner rutan så släppte rutan helt och försvann ner i passagerardörrens innanmäte. Typ. Vi använder bilen när vi storhandlar och när vi gör utflykter i närområdet, när vi åker in till Rom tar vi lokaltåget som tar 30 minuter och tar oss ända in till Stazione Termini och därifrån kan man alltid promenera till allt i Rom. Det enda som krävs är bra skor och en stadskarta som absolut inte behöver ha uppdaterats sedan just romartiden.
    Den här dagen behövs ingen stadskarta eller tågbiljett, lufttemperaturen ligger på 42 grader Celsius och vi ska definitivt inte åka in till Roms heta gränder. Således tar Klas och jag Fiaten till Iper Standa (typ ICA Maxi, fast roligare) för att storhandla och då blir det inte Da Dario som får besök. Bilen har ingen som helst AC eller fläktsystem (ej heller servostyrning eller ABS bromsar) och Klas glömmer bort att rutan inte går att veva ner när de 42 gradiga solstrålarna borrar sig genom plåt och fönsterglas. Han vevar. Rutan går genast i bott och går sen absolut inte att få upp igen. Skönt egentligen. Det fläktar härligt i bilen och det gör nästan ingenting att vi har svårt att höra varandra för allt motorljud som också väller in tillsammans med fartvinden. Fiaten har också något slags hål i avgasröret, så den låter… mycket.
    Framme vid Iper Standa går jag in och handlar och Klas blir sittande kvar i bilen, vi tycker inte att vi kan lämna den obevakad med ena sidorutan helt öppen. Vet inte exakt hur vi tänkte, men på något sätt måste vi ha funderat över att den ändå kunde vara något stöldbegärlig, vi var ju ändå i utlandet.
Jag handlar pasta och parmesan, tomater och frukter, sallad och grönt och bönor och stenugnsbröd. Vatten och vin, avokados, hjärtmusslor, citroner och helt säkert choklad för att blidka de som väntar därhemma i pergolan. Och han på parkeringen förstås, han i bil utan sidoruta.
    När vi är hemma igen så ägnar Klas en timme eller två åt att försöka laga bilrutan så att vi senare på kvällen ska kunna både köra och lämna bilen parkerad i grannstaden Nettuno när vi ska äta middag med tjejerna på restaurang. Och apropå tjejerna, de har nu blivit tre till antalet. Dagen innan har minstingens klasskompis Lina kommit på besök, 12-åringen från Borlänge har flugit ensam ner för att tillbringa en vecka med oss och vi hämtade henne på flygplatsen Fiumincino. Nu är glädjen stor i stugan över vår nya gäst. Alla tre tjejer ska dela rum och vi ska visa Lina allt vi kan och hinner under hennes första romarresa. Tjejerna har mestadels legat i skuggan under plommonträden idag och läst i sina boktravar. Det här är nämligen på den tiden när alla fokuserat och ibland passionerat läste tryckta pappersböcker utan avbrott. Mobiler hade vi men de användes för att ringa med och för att skicka korta sms. Inget annat. Åh, mina ögon tåras.
    Det är alltså 2005, det är 42 grader varmt i skuggan och när kvällen kommer sjunker temperaturen till typ 28. Vi duschar alla enligt semesterns påhittade kösystem till lägenhetens enda och försiktigt strilande dusch, pustar sedan ut och sätter oss nyduschade och hyfsat fräscha i gårdens Fiat. En Fiat som nu åter fått sidorutan provisoriskt på plats efter att Klas med vassa verktyg lyckats få upp den ur bildörrens innanmäte. Vi åker mot Nettuno för en utekväll på piazzan inne i borgområdet. Alla är hungriga och vi pratar alla i munnen på varandra om vad vi önskar oss till middag. Pizza, pasta vongole, salata di pomodori, gelato nocciola och lite annat.
    Vi kör den knappa milen längs Via Ardeatina och hittar en bra parkering i Nettunos centrala kvarter, gamla stan. Vi är hungriga och glada och spatserar alla in i restaurangområdet. Rutiga dukar, kullerstensgränder, gäster kring de flesta borden, men fortfarande finns platser kvar och vi väljer stället som vi tycker ser mysigast ut. Slår oss ner, morsar på servitören och börjar läsa från menyn som vi fått till vårt bord tillsammans med den obligatoriska brödkorgen (den som italienaren säger att du egentligen inte ska röra före middagen, den som kommer att göra dig alldeles för mätt före pasta, antipasti, segondi och dolce) Vi väljer, vi pustar ut, vi frestas av goda rätter och sen upptäcker vi av en händelse att varken Klas eller jag har plånbok eller pengar med oss. Attans, jäklar, sorti. Det är bara att lämna restaurangen samtidigt som vi gör upp en plan som i all enkelhet betyder att Klas och mellandottern Elvira kör tillbaka till Villa Claudia och hämtar Klas plånbok. Under tiden ska jag, minstingen Fanny och hennes kompis Lina, promenera runt i stadskärnan och …ja, leva lite.
    Klas och Elvira har med gasen hyfsat i bott tagit sig tillbaka till Anzio, Villa Claudia och vår lägenhet. Eller rättare sagt till porten i den närmare två meter höga mur som omger vår plommonstinna trädgård. De upptäcker här och nu att de lider av akut nyckelbrist. Nycklarna till semesterhuset ligger i min handväska som just nu promenerar omkring i Nettuno.
    Men både Klas och Elvira är rådiga och spänstiga och tar sig med gemensamma krafter över muren för dom har inte gett upp. Klas vet att vi lämnat ytterdörren på vid gavel innanför muren när vi åkte. Detta för att låta kvällssvinden så småningom blåsa genom våningen och så långt är det väl gott och väl men ett oförvitligt hinder och tjuvskydd är ändå på plats i form av en kraftig gallergrind i stål och den har nogsamt låsts med den nyckel som alltså finns i min medellösa handväska. Men vad Klas också tror sig veta är att han lagt sin plånbok på hallbordet som borde kunna nås med något tillhygge som kan finnas på gården.
    Klas tror rätt. Tre meter innanför gallergrinden på ett stadigt, omodernt bord i mörkt träslag, ligger hans välfyllda plånbok och liksom blänker i sitt slitna kalvskinn. Så nära och ändå så fjärran. Far och dotter, provar diverse sopborstar, trädgårdslangar, pinnar och ett enstaka fiskespö för att försöka nå plånboken och komma åt dess innehåll. Men nej. De får båda se sig besegrade av det fysiska avståndet och vända på sommarklackarna för att - utan vare sig cash eller kort - åka tillbaka till Nettuno och hämta hem sin hungriga familj.
    I bilen tillbaka – fortfarande i hög hastighet – gör Elvira och Klas upp planer på hur vi ska göra om vi andra redan blivit så hungriga att vi ändå satt oss på någon av restaurangerna i Gamla stan, beställt in mat och kanske redan ätit oss igenom en del av menyn. Vilka är egentligen oddsen för att vi andra sitter där med mat på borden och att vi nu behöver ’lösas ut’? Och var i Gamla stan eller borgområdet där de lämnade oss ska de börja leta efter oss, två hungriga tolvåringar och en matglad mamma?
Lina kommer från en ordningsam familj där ’var sak finns på rätt plats’, det vore ju bra om vi såg till att hon fick mat före midnatt.
    Ingen av oss har alltså någon mobiltelefon med. Familjens tre mobiler finns alla innanför den låsta gallergrinden i det tjuvsäkrade semestervistet och ingen hade haft någon plan eller tro att vi skulle komma att dela på oss under denna middagsutflykt. Det fanns inte heller vid tiden några sociala medier att tala om och därmed ej heller inget behov att hålla koll i mobilerna - det var på den tiden då vi alla såg varandra i ögonen vid middagsbordet. Halleluja.
    Så, det är på sin plats, att känna viss oro eller osäkerhet över hur vi nu ska hitta varandra i den skymmande kvällen i italienska hamnkvarter. Därför är den omedelbara glädjen och överraskningen minst sagt stor när Elvira, som sitter på bilens passagerarsida, ser sin mor, syster och kompis-Lina dyka upp oförhappandes och oplanerat i ett gathörn nära genomfartsleden där den relativt smutsgrå Fiaten nu flyter fram som en silverfisk i stadstrafiken. Trafiken går förhållandevis fort och de italienska medtrafikanterna tutar på det mesta. Elviras iver är lätt att förstå.
   ”Där! Där är dom pappa! Mamma går där!”
    ”Mamma! Fanny! Lina! Hallå! Vi är här!!” ropar Elvira och vevar ner rutan...