Inspark

Han skulle skjuta tillbaka fotbollen som kom farande genom luften. Han fick en chans, en öppning, en möjlighet. Den långa, blonda killen med breda axlar och röst som precis sprängt målbrottsvallen, ropade till honom från högstadiets bollplan:
 ’Öhh! Kom igen, passa!’ 
   Han hade ju bara passerat den nya skolans fotbollsplan i så avspänd takt han kunde. Han hade knäppt upp jackan och nästan dragit stegen lite slappt efter sig. Han hade jobbat hårt hela veckan på att försöka smälta in. Glida in, bara passa, eller i alla fall inte märkas. Han hade gruvat sig en hel fuckin’ månad för det här sedan morsan kommit på att de skulle flytta, att han och lillsyrran skulle byta skola. Han visste att det skulle bli svårt. Mamma visste det. Men hon hade sagt att hon hade sina skäl och att dom var goda. Han visste inte om det var sant eller om det mest berodde på att mamma hade hittat en ny kille. Det var inte den första. Eller den andra. Och inte heller första gången de flyttade. Det var det där med jobb, med pengar, med bostad och massa annat. Men varför kunde de inte bara bo kvar där de bott nu senast.
    Det hade liksom funkat där i området de precis lämnat, inte kanon men verkligen hyfsat. Han hade haft en vän. Han hade känt sig ganska säker när han gick till skolan. Inget var liksom direkt ’fel’ med honom där. Han stack inte ut. Här sticker han ut. Han är säker på att han syns när han går över den asfalterade gården. Han drar benen efter sig och tänker att han inte bryr sig och att han kanske ändå inte märks.
    Så kommer den förbaskade fotbollen farande mot honom och landar framför hans fötter i skor som känns för nya, för vita, för fel. ’Öh, passa!’ Han får en chans, en skolrastsfotboll inspelad precis framför högerfoten. En möjlighet kommer farande genom luften, en boll som kan bli ett inspel i det nya. En boll som kan göra att han får vara med, att han kommer in i farstun till det den här platsen, det här gänget. Han stannar upp och riktar den nyköpta, alltför vita skons tåparti mot den slitna fotbollens yta och skjuter av. Höftkula, lårmuskel, vadmuskel, fotens alla senor samlar kraft i bollens riktning.
​   Foten träffar inte där han tänkt på bollen, skon glider snett och bollen far inte alls framåt i riktning mot killarna på skolgårdens bollområde. Inte alls framåt som den projektil, den Zlatanspark han försökte åstadkomma. Skon träffar snett och bollen går snarare rakt upp och snett bakåt än framåt, i riktning mot ingången för mellanstadieklasserna. Där lägger sig bollen platt ner och bliver stilla framför ett småglin på väg ut på rast.
    En möjlighet, en chans, en passning. Han riktar snett och sparkar fel. Och möjlighetens portar slår igen precis framför fötterna och ögonen på honom.