Från Smedsbo till Biafra - with love

Rent geografiskt bestod min barndom av den mellanlilla staden Borlänge, eller rättare sagt först av stadens centrala del Hagalund och senare av villaområdet Övre Tjärna. Barndomskartan sträckte sig sedan uppåt Siljan sommartid och en vinter växte den ända upp till Sälen när familjen ägnade sig åt mycket tillfällig skidsport i Hundfjället. Berget och backen var nytt (för oss) och högt (för alla) men de medhavda limpmackorna med kokt medvurst var desamma som matsäcken vid andra utflykter. Smörgåspaketen kompletterades med varm choklad och vinterkall apelsin.
   Om somrarna hyrde vi sommarstuga av Anna och Sven Matsson i Smedsbo, en by som låg halvvägs till Falun och när vi väl var där, var vi där så att säga. Vi flyttade dit med pick och pack under sommarlov och lediga barnasomrar, och vi återvände inte till stan förrän vi badat klart för säsongen i sjön Stora Aspan. Detta trots att det inte var längre än en och en halv mil mellan sommarstuga och vinterhem. Platsen för stugan var väl vald mellan Falun och Borlänge och gjorde att pappa fortfarande befann sig i navet av sitt pressfotografiska bevakningsområde. Här kunde han vara lika rörlig som alltid och fräste iväg i familjens rattväxlade SAAB så snart ett uppdragssamtal hade tagits emot på sommarstugans absolut enda modernitet – den väggfasta telefon han låtit installera för ändamålet. Televerket hade varit här och dragit långa telefonledningar med koppling till byns telefonstolpar. I parstugan stod också Polisradion ständigt påslagen och den åbäkade sig och pep från sin plats mittemellan den elektriska spisplattan under spiskåpan och vattenhinken med skopa i 60-talsplast. Pappa lyssnade av, pappa stack iväg, pappa fotade det som stod att finna på händelseplatsen där han hamnat och doppade sedan bilder i starka vätskor i det mycket svagt och rött upplysta mörkrummet som fanns kvar inne i stan och inte härute vid vägkorset i nowhere.
   En frilansande nyhetsarbetare som pappa är aldrig ledig och detsamma gällde för hemarbetande mamma som trebarnsmor, matlagare, gårdsskötare och familjesamordnare. Hon kan, på riktigt, inte vetat vad ’ledig’ innebar.
   I Smedsbo sträcktes min geografiska världsuppfattningskarta ut när min syster och jag förstått att det fanns barn som led på en plats som hette Biafra och vi satte upp en välgörenhetsrevy tillsammans med bästisen Janne i granngården på deras loge. Janne och jag var redan från korta barnsben båda ruskigt sugna på att stå på en scen och framföra sångnummer, enklare skådespel och slingriga dansakter. Janne hade sångrösten och jag hade grundläggande baletträning och ett par ärvda haremsbyxor i lila tyll som gjorde viss scenisk effekt på vårt sopade log-golv. Ett log-golv där vi ställt iordning en scen framför det som för mycket länge sedan varit en spilta för gårdens enda arbetshäst.
   Janne och jag fightades om konferencierrollen och långsiktigt vann väl jag den rollen kan man säga och han den som artist, eftersom han med tiden blev såväl utbildad operasångare som välkänd hårdrocksröst och musikalartist, känd från TV och de större scenerna. Han sjunger Cornelis och Bellman bättre än originalen och jag tycker fortfarande det är obegripligt att det inte var Janne som fick rollen och gestaltade Cornelis Vreeswijk i filmen om dennes brokiga liv.
   När det gällde det geografiska så hade vi vid denna tid lärt oss att barnen i Biafra (fotnot till dig som är ung: en kortlivad självständig stat i Nigeria) hade det riktigt svårt, att de svalt och aldrig någonsin fick äta sig mätta. Hemma på farmors matbord stod en insamlingsbössa i lila papp med bilder av kraftigt undernärda svarta barn med uppsvällda magar och däri skulle pengar stoppas för att sedan hamna direkt i dessa stackars barns matkassa. Världen var inte alltför komplicerad vid denna tiden. Det var tydligt vilka som hade det svårt och vad som borde göras. Vi barn fick alltid höra att vi skulle ’äta upp’ och inte lämna mat och att vi skulle tänka på barnen i Biafra som inte fick någon mat utan led av svår svält. Det här hade vi lärt oss i skolan i våra respektive lågstadieklasser och detta levde med oss vid alla familjemiddagar och vid skolluncher när man ville lämna något kvar på tallriken. Biafra finns alltså vid tiden i våra medvetanden som en imaginär tarm som sticker ut på kartan från basen i Borlänge, Siljan, Sälen, Falun och Smedsbo. ”Biafra och Afrika” var ett land och en värld utan mat. Vi skulle göra vad vi kunde för att försöka ändra på det läget. Alltså något mer än att äta upp maten som någon mat-tant hade slevat upp på våra tallrikar. Vi skulle bidra med reda pengar, intjänade på entréer till vårt eget lantliga kulturevent.
   På vår tillfälligt iordningställda scen på logen i Smedsbo - där sittbänkar ställts in som sittplatser för våra föräldrar och tålmodiga grannar som vi jagat ihop till spektaklet - ska vi nu spela egenskriven revy och samla in pengar till mat åt dem som svälter i Biafra. Vi bestämmer en entré för det hela, vi målar ett par affischer. Affischerna sättes upp på gärdesgården runt Åströms, dvs Jannes, sommartomt och på Missionshusets anslagstavla. Missionshuset ligger granne med vår enkla parstuga, den utan vare sig kallt eller varmt vatten och med utedass under största eken.
   Jag minns inte beloppen, ej heller innehållet i våra egenhändigt regisserad och framförda kabaretnummer. Men jag minns scenen och känslan när vi står där efter föreställningen och bockar och niger och tackar för applåderna. Jag minns doften av nysopad loge och fraset från superlätta haremsbyxor i tyll. Den tillfredsställda känslan av utfört verk i kroppen och jag minns tydligt räknandet av intjänade fysiska pengar, entréerna som besökarna lagt i vår burk eller räckt över till syster Eva som var mycket pålitlig och ekonomiskt sinnad, sin ringa ålder till trots.
   Klirr i kassan tror jag fick en fysisk innebörd för oss och den blygsamma, men ändå inte oviktiga, slutkassan sattes sedan vid ett personligt besök tillsammans med förälder, in på banken på största gatan i stan. Adresserat till Radiohjälpens konto 90 1950 och väl öronmärkt för svältkatastrofen i Biafra. Ett band hade knutits mellan Smedsbo och Afrika och världen blev större. En ny kontinent fanns på barnen i Smedsbos karta.