Ett annat vi

Det var vi två, i långan tid. Men du blev ´blå´ och jag blev ´vit´. Vi stred, vi svor och skärvor for, vi ville gå, men vi höll i.
Det var en annan tid och vi såg på hur allt försvann och tiden liksom rann oss helt förbi.
Det som var mörkt, blev djupt och skarpt och den vassa eggen skar hårt i den bit av tillit som fanns kvar. Skar den i fladdrande, tunna stycken.
Vi höll emot i långa stunder, vi sträckte händer mot varandra, men mörkret fanns, och mörkret var lika starkt som vår saknade tilltro till mirakel och ’under’.
Det var en annan tid, ett annat liv och ett helt annat vi.
 
Vi väntade på uppdykande, förändrande stunder.
Visst, vi slet hårt, vi reste bort, vi pratade, vi ömkade, vi turades om att vakta grannens katter.
Men natten kom, vi vände om och ’utsträckta händer’ fanns sedan bara kvar på papperet.
En annan tid, ett annat liv, ett annorlunda, trasat vi.
 
Du höll för hårt och jag föll svårt och du drog upp mig med en rest utav din gamla värme.
Men värmen drog helt strax förbi och båda glömde att det en gång varit vi och att inga nycklar till fortsättning stod att finna i askgrått vardagliga återvändsgränder.
Vi sprang gatlopp för att fånga det som knockat oss från början, då när nästan allt var kul och våra hästar galopperade bredvid varandra och vi körde dem i vagnar med starka dubbla tömmar. Synkronicitet, oh my god!
 
Du skattade mig högt och jag lyfte dig på starka armar över djupa diken. Du bar min tyngsta ryggsäck och vi delade sprakande drömmar om framtiden.
Du höll mina tömmar när jag tappade kontrollen och jag tog över tyglarna till din häst när du fastnade i grå grubbel och trevade efter ledstången.
Jag skrattade som galen tillsammans med dig och du bad mig att lysa vägen uppför hela livsuppfarten.
Din hud var hela tiden nära och jag var - med både kropp och sinne -  kvar och vägen som vi trampade var upplyst, ren och klar.
Det var verkligen en annan tid, ett annat liv, ett annat vi.

Det som nu finns kvar har lösa kanter, kanter väldigt nära branter.
Vi saknar både vagn och häst och rattar en vardag som blivit allas stress.
Det som finns kvar vill ingen av oss ha.
Vi glömde giva, glömde ta.
Vi glömde vad vi kunde vara.
Det var en annan tid, ett annat liv, ett verkligt vi.