Blog Archives - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Från Smedsbo till Biafra - with love

23/12/2024

Bild

Rent geografiskt bestod min barndom av den mellanlilla staden Borlänge, eller rättare sagt först av stadens centrala del Hagalund och senare av villaområdet Övre Tjärna. Barndomskartan sträckte sig sedan uppåt Siljan sommartid och en vinter växte den ända upp till Sälen när familjen ägnade sig åt mycket tillfällig skidsport i Hundfjället. Berget och backen var nytt (för oss) och högt (för alla) men de medhavda limpmackorna med kokt medvurst var desamma som matsäcken vid andra utflykter. Smörgåspaketen kompletterades med varm choklad och vinterkall apelsin.
   Om somrarna hyrde vi sommarstuga av Anna och Sven Matsson i Smedsbo, en by som låg halvvägs till Falun och när vi väl var där, var vi där så att säga. Vi flyttade dit med pick och pack under sommarlov och lediga barnasomrar, och vi återvände inte till stan förrän vi badat klart för säsongen i sjön Stora Aspan. Detta trots att det inte var längre än en och en halv mil mellan sommarstuga och vinterhem. Platsen för stugan var väl vald mellan Falun och Borlänge och gjorde att pappa fortfarande befann sig i navet av sitt pressfotografiska bevakningsområde. Här kunde han vara lika rörlig som alltid och fräste iväg i familjens rattväxlade SAAB så snart ett uppdragssamtal hade tagits emot på sommarstugans absolut enda modernitet – den väggfasta telefon han låtit installera för ändamålet. Televerket hade varit här och dragit långa telefonledningar med koppling till byns telefonstolpar. I parstugan stod också Polisradion ständigt påslagen och den åbäkade sig och pep från sin plats mittemellan den elektriska spisplattan under spiskåpan och vattenhinken med skopa i 60-talsplast. Pappa lyssnade av, pappa stack iväg, pappa fotade det som stod att finna på händelseplatsen där han hamnat och doppade sedan bilder i starka vätskor i det mycket svagt och rött upplysta mörkrummet som fanns kvar inne i stan och inte härute vid vägkorset i nowhere.
   En frilansande nyhetsarbetare som pappa är aldrig ledig och detsamma gällde för hemarbetande mamma som trebarnsmor, matlagare, gårdsskötare och familjesamordnare. Hon kan, på riktigt, inte vetat vad ’ledig’ innebar.
   I Smedsbo sträcktes min geografiska världsuppfattningskarta ut när min syster och jag förstått att det fanns barn som led på en plats som hette Biafra och vi satte upp en välgörenhetsrevy tillsammans med bästisen Janne i granngården på deras loge. Janne och jag var redan från korta barnsben båda ruskigt sugna på att stå på en scen och framföra sångnummer, enklare skådespel och slingriga dansakter. Janne hade sångrösten och jag hade grundläggande baletträning och ett par ärvda haremsbyxor i lila tyll som gjorde viss scenisk effekt på vårt sopade log-golv. Ett log-golv där vi ställt iordning en scen framför det som för mycket länge sedan varit en spilta för gårdens enda arbetshäst.
   Janne och jag fightades om konferencierrollen och långsiktigt vann väl jag den rollen kan man säga och han den som artist, eftersom han med tiden blev såväl utbildad operasångare som välkänd hårdrocksröst och musikalartist, känd från TV och de större scenerna. Han sjunger Cornelis och Bellman bättre än originalen och jag tycker fortfarande det är obegripligt att det inte var Janne som fick rollen och gestaltade Cornelis Vreeswijk i filmen om dennes brokiga liv.
   När det gällde det geografiska så hade vi vid denna tid lärt oss att barnen i Biafra (fotnot till dig som är ung: en kortlivad självständig stat i Nigeria) hade det riktigt svårt, att de svalt och aldrig någonsin fick äta sig mätta. Hemma på farmors matbord stod en insamlingsbössa i lila papp med bilder av kraftigt undernärda svarta barn med uppsvällda magar och däri skulle pengar stoppas för att sedan hamna direkt i dessa stackars barns matkassa. Världen var inte alltför komplicerad vid denna tiden. Det var tydligt vilka som hade det svårt och vad som borde göras. Vi barn fick alltid höra att vi skulle ’äta upp’ och inte lämna mat och att vi skulle tänka på barnen i Biafra som inte fick någon mat utan led av svår svält. Det här hade vi lärt oss i skolan i våra respektive lågstadieklasser och detta levde med oss vid alla familjemiddagar och vid skolluncher när man ville lämna något kvar på tallriken. Biafra finns alltså vid tiden i våra medvetanden som en imaginär tarm som sticker ut på kartan från basen i Borlänge, Siljan, Sälen, Falun och Smedsbo. ”Biafra och Afrika” var ett land och en värld utan mat. Vi skulle göra vad vi kunde för att försöka ändra på det läget. Alltså något mer än att äta upp maten som någon mat-tant hade slevat upp på våra tallrikar. Vi skulle bidra med reda pengar, intjänade på entréer till vårt eget lantliga kulturevent.
   På vår tillfälligt iordningställda scen på logen i Smedsbo - där sittbänkar ställts in som sittplatser för våra föräldrar och tålmodiga grannar som vi jagat ihop till spektaklet - ska vi nu spela egenskriven revy och samla in pengar till mat åt dem som svälter i Biafra. Vi bestämmer en entré för det hela, vi målar ett par affischer. Affischerna sättes upp på gärdesgården runt Åströms, dvs Jannes, sommartomt och på Missionshusets anslagstavla. Missionshuset ligger granne med vår enkla parstuga, den utan vare sig kallt eller varmt vatten och med utedass under största eken.
   Jag minns inte beloppen, ej heller innehållet i våra egenhändigt regisserad och framförda kabaretnummer. Men jag minns scenen och känslan när vi står där efter föreställningen och bockar och niger och tackar för applåderna. Jag minns doften av nysopad loge och fraset från superlätta haremsbyxor i tyll. Den tillfredsställda känslan av utfört verk i kroppen och jag minns tydligt räknandet av intjänade fysiska pengar, entréerna som besökarna lagt i vår burk eller räckt över till syster Eva som var mycket pålitlig och ekonomiskt sinnad, sin ringa ålder till trots.
   Klirr i kassan tror jag fick en fysisk innebörd för oss och den blygsamma, men ändå inte oviktiga, slutkassan sattes sedan vid ett personligt besök tillsammans med förälder, in på banken på största gatan i stan. Adresserat till Radiohjälpens konto 90 1950 och väl öronmärkt för svältkatastrofen i Biafra. Ett band hade knutits mellan Smedsbo och Afrika och världen blev större. En ny kontinent fanns på barnen i Smedsbos karta.

Man kan väl vara en sådan

22/12/2024

Man kan väl vara en sådan som går omkring, en som tänker på nästan ingenting. Eller grubblar och ältar, rycker i trådar, pratar och rådgör och gör upp en plan. En som sätter en plan i verket, skjutsar en plåt i ugnen, gör en resa långt bort eller bara står still.

Man kan väl vara en sådan som kisar mot ljuset och lyssnar på ljudet av andras röster, allt ’going-on’. Man vänder på rocken och rycks med av chocken ’Men oj då! Nej då du, men ta och dra! Varför gjorde han si?’ och ’Vem ska jag va’?’

Man kan väl vara en sådan som lyssnar på sorlet, som väntar på vrålet, på grinden som öppnas, som hör hovars slag. Man väntar vid grinden, strax under linden, man bäddar sin säng med varma dun. Man lider, man vrider, i skratt och i plåga, man lever, man reder ett mindre bo.

Man kan väl vara en sådan som ensam sitter, som inte gitter, som dricker sitt te ur en trasig kopp. Som lyssnar på andra, men ensam vill vandra, fast hjärtat det springer i galen galopp. I full fart mot gränden, där småsaker händer, där vänner kan vänta i sparsam flock.
Man kan väl vara en sådan.

Man kan väl vara en sådan som är rädd för ljuset, som vaktar huset, som längtar till bergen, som gillar bröd. En sådan som vill mycket, som lätt fattar tycke och redan lättat på kopplet till hundspann och märr. En sådan som har åkt i karusellen men tröttnat på modellen. En sådan som vill stå stilla, när andra går. Eller springer mot djupet, men aktar stupet, drar i trådar, vaktar får.
Man kan väl vara en sådan som är lite så.

Krass advent

18/12/2024

Vi hade ställt fram ljusstakarna, hängt alla adventsstjärnor i de svarta fönstergluggarna, radat upp outslagna blå hyacinter i skålar och vaser och täckt rötter och blomlök med grönmossa. Vi radade upp domherresilhuetterna i papp längs spiskåpans kant i köket och ja, vi hade väl gjort som vi brukar mest. Vi hade adventsrustat huset, mannen och jag. Slitna adventstjärnor i paisleymönster som vi köpt i slutet av 90-talet, hängde ännu en gång på sina bekanta och angivna platser. Några av stjärnorna så slitna att korstecken behövde göras i samband med upphängningen. Pappen tunn och sladden knölig. Det låter kanske slarvigt, men blir ändå hyfsat fint. Och det var som sagt som vanligt. Så som vi brukar ha det i advent när vi vill fylla stugan och hemmet med ljusstämning i vintermörkret. För mörkt det var det ju. Väldigt mörkt. På kvällen när vi tänder lamporna som finns i stjärnorna så råder mörkerrekord i bygden, i staden och i hjärtat. Inte objektivt sett förstås men i kroppen var mörkerrekordet verkligt.
Så allting hängde där på sin rätta plats, slitet ja, men varmt ljusspridande och ljuset blandade sig i rummen med de första försiktiga doftstråken från de blå hyacinterna. Det borde ha känts jättefint. Det borde vara underbart. Det skulle väl vara en välkommen vändpunkt i den stretiga höstvintertiden. Men jag står där och tittar, jag går där och myser, jag doftar, jag sniffar, jag puffar någon pappersdomherre tillrätta och det känns mest lite … tomt. Inte tomt på grejor. Inte tomt på pynt. Bara en stilla avsaknad av den varma känslan i bröstet och tillfredställelsen i magen. Bara så, lite tomt, inget särskilt. Känslan av inget särskilt som kanske blivit mer bekant i kroppen och själen de senaste åren. Är det rätt och slätt så här att vara rätt blasé, ’Been there, done that’? Adventsstaken och juleljusen har tindrat i min syn så många gånger och i år så tar det nästan stopp. Det är fint här hemma, det känns på inget sätt dåligt, bara det att ’inget särskilt’ dök upp i bröstkorgen. Inget fladder eller stilla vänt, inget hopp att något meningsfullt och gott blivit sänt, bara mer en krass advent.

Bron

4/12/2024

”Stefan! Stefan!" Mammas röst hörs långt bortifrån, från andra sidan skogsdungarna. Men vinden bär rösten och ropet ner till sjöstranden där Stefan klättrar på och mellan de stora, runda stenarna vid vattenbrynet. Han bryr sig inte om att lyssna på mammas rop, för han vill inte gå hem och äta än. Sjön är alldeles stilla och Stefans träningsoverallbyxor är våta upp till knäna. Han har klättrat på utsidan av det största stenblocket idag och fick vada för att ta sig tillbaka in till stranden. Ena sidan var både brant och slät och han kunde hasa på träningsbyxornas slitna tyg som på en rutschkana ner mot vattenbrynet. Solen kisade genom ett lätt dis och ett särskilt hälsingskt skimmer spred sig över morgonen, över Norra Dellen, över byn, över skogen och över pojken och han var inte hungrig än, fast han lekt skattsamlare och pirat på stranden hela morgonen och en bra bit in på förmiddagen. Mamma hade säkert ställt fram limpmackor och O’boy åt honom på köksbordet, där på andra sidan skogsdungen. Men Stefan var inte redo att komma hem än.
      Nu går Stefan på hala skosulor under dyra skor i mörkaste höstnatt längs Norr Mälarstrand i huvudstaden och längs ett annat vatten och han drar det exklusiva rockslaget hårdare om halsen för att skydda sig för Mälarens kyla och novembers griniga bett. Han har ingen sjal i halsen och inga handskar på de frusna händerna. Det blonda huvudet är välfriserat, barhuvat och svinkallt. Det skulle ju inte bli så här. Han är inte klädd för att vara utomhus. Överhuvudtaget. Han var klädd för att snabbt hoppa i och ur bilar från Taxi Stockholm, Uber eller Bolt. Han borde ha legat kvar hemma i sängen där han under gårdagskvällen först läst sagor för barnen och senare smekt sin vackra fru och ännu senare låtsats sova. Han borde aldrig ha gått upp mitt i natten och smugit sig ut från sekelskifteslägenheten i Vasastan. Han borde ha legat kvar därhemma mellan de ekologiska lakanen och krupit närmre sin fru. Hon som hade hy mjuk som sammet och som alltid doftade av sommarcitrus och dyr vanilj. Hon med silkeshåret, den jäkla kapaciteten att fixa allt och det jävla humöret som blixtrade till när det blev ”för mycket” och gränser behövde sättas. Han borde ha gått in i barnens rum och kysst deras nackar och suttit på golvet i nattlampans sken och lyssnat på deras andning istället för att smygandes som en tjuv om natten i sitt eget hus, med skinnskorna i handen tassa ut ur lägenheten och hetsigt ila till Kungsgatans Casino - ”Vi har nästan alltid öppet för dig”. Men han hade både känt på sig och trott att det hade funnits chans till och varit läge för storvinst i natt, svårt att riktigt förklara men det hade känts i hela kroppen, en både välbekant och alldeles speciell och förväntansfull känsla, att det fanns något riktigt gott att förvänta sig och han visste ju att – ja, det ska också gudarna veta – att om det inte ordnade sig nu, idag, i natt, så fanns det ingen återvändo för honom. Det fanns ingen kvar som kunde rädda honom om han inte vann vid spelbordet ikväll. Varenda kompis, långivare och kollega med resurser hade stängt sin dörr. Låst sin port. Satt upp en skylt ”kom inte hit”. Läget var minst sagt prekärt och Stefan svettades ymnigt av stress och av spelets upphetsning redan när taxin bromsade in i korsningen Vasagatan Kungsgatan. Det fanns ingen annan väg nu än att satsa allt på samma kort, samma bord, samma siffra, samma färg och om det gick in nu, ja om, om, om. Då skulle fan-i-mej hela skiten lösa sig. Det m å s t e det göra.
      Dellenvågorna hade kluckat och kompis-Anders hade knuffat, men bara på skoj och båda hade skrattat och så hade dom simmat ut i sjön med shorts och t-shirts på, för nu hade ju ändå båda ramlat i vattnet. De simmar bra, kan simma långt fast kropparna är små och tunna. Stefans pappa har lärt honom och han var inte fem år fyllda när han första gången själv simmade mellan Storstenen och Måsberget, som man kallade det riktigt stora stenpartiet som fanns tio meter rakt ut i vattnet utanför den lilla sandstranden nedanför Stefans hus. Pappa hade gått bredvid i vattnet och hejat på och när Stefan kommit fram till Måsberget hade pappa kastat honom upp i luften och sagt att han var bästa simmaren i hela Fönebo, ja hela Norra Dellen. Han kunde bli en ny Lars Frölander eller Mark Spitz när han blev stor. På tillbakasimmet mot den lilla sandstrandens vik hade Stefan blivit ivrig och svalt vatten så det gjorde ont i både halsen och magen, men det var ingen direkt kallsup sa pappa, men nästan. Stefan hade sprungit det fortaste han kunde upp till mamma hemma i röda trähuset och berättat att han kunde simma och mamma hade kramat honom hårt och förstått att nu framöver kommer han att vara i vattnet lika mycket som på land. Min egen lilla fisk hade mamma sagt och kysst honom på toppen av huvudet där håret ännu var torrt.
      Men skiten hade inte löst sig. Det blev fel färg, fel siffra och fel så in i bängen för Stefans räkning. Nu fanns det bara skulder och aska och svikna löften kvar. Sista chansen till räddning var bortblåst. Han hade försökt att låna mer. Det brukade ju fungera. Han hade ringt en vän och en annan som aldrig varit annat än en lånehaj. Vännen hade inte ens orkat bli arg, fast han blev väckt 03.15 och fast han redan hade hjälpt Stefan ur knipor så många gånger att det kändes löjligt att räkna. Vännen hade låtit ledsen och pratat om hjälp och vård och behandlingsprogram. Bla, bla, bla. Stefan orkade inte lyssna, för nu var insatsen så orimligt hög, så livgenomgripande … annorlunda. Allt var belånat, borgenärerna så många. Inget av det familjen trodde var deras ”fanns” egentligen. Besparingarna var borta, vänner blåsta, lönen uttagen och förbrukad för all överskådlig framtid. ”Livegen” hade en av hans utlånande instanser kallat honom. Imorgon skulle de behöva gå ifrån lägenheten, och Erika visste ingenting. Erika med silkeshåret, sammetshuden och järnhumöret. Hon anade att något inte stod rätt till, hon hade ställt honom mot väggen, marken hade skälvt under Stefans fötter och under asfalten i Vasastan en stund, men Stefan hade guldmedalj i lögn och manipulation och hade lovat att han hade en helt fantastisk grej på gång, precis runt hörnet och Erika hade lugnat sig. Nästan trott honom fullt ut. Erikas pappa hade klivit in i korthuset och investerat och nu skulle även hennes föräldrar dras med ner i djupet. Ovanlädret i Stefans skor är blött av att gå i de våta löven som blåser upp på strandpromenaden, men Stefan bryr sig inte längre. Ett lugn har lagt sig i hans kropp och han har släppt taget om kragen. Låt det blåsa, låt kylan komma in! Han fortsätter med långa kliv i riktning mot Västerbron som spänner upp sig som en upplyst pilbåge över det nattsvarta Mälarvattnet och det är bara någon enstaka bil som vågar sig eller har anledning att ta sig över hjärtklaffen från Kungsholmen till Söder i busvädret den här tiden på dygnet. Stefan vet vad han måste göra. Nu finns det bara en väg ut.
    ”Steffe! Steffe! Kolla!” Det är Anders som ropar. Han har hittat en blank och skimrande sten på botten vid grannarnas brygga. ”Jag tror det är guld!” fortsätter Anders ivrigt och Stefan kastar sig huvudstupa från bryggan i sommarvattnet och landar bredvid Anders två meter under vattenytan. Stenen är stor och ser mycket riktigt guldfärgad ut. Anders och Stefan tittar på varandra med uppspärrade ögon under vattnet och gör tummen upp till varandra. Så sprattlar de upp mot vattenytan och på vägen upp ser Stefan solen som bryter genom vattenmassorna och han känner djupt i sig att det här är det bästa han vet. Att titta mot himlen och solen under vattnet, att känna det svala sjövattnet mot hela kroppen, sjövattnet håller om honom precis överallt. Det kittlar mot ögonen, strömmar i öronen, sprudlar i munnen om man råkar öppna den precis innan man spränger vattenytan och kommer upp och kan blåsa ut en vattenkaskad som en stor val eller delfin. Att känna vattnet mellan tårna, vara tyngdlös, göra volter och känna håret vattenfladdra runt huvudet som en sjöjungfrus eller som ett mänskligt sjögräs. Och nu - nu har dom hittat guld också!
Upp mot ytan! Upp mot ljusets! Upp mot solen! Hurra!
      I jämnhöjd med Sankt Eriksgatans utlopp mot Norr Mälarstrand, där Rålambshovsparken tar vid stadsbilden, ringer det i Stefans telefon som ligger i innerfickan på hans fortfarande obetalda märkesrock. Som ringsignal har Stefan första takterna med blåssektionen i temat från Rockyfilmen ”Gonna Fly now” och Stefan har ibland tänkt att det kanske är lite ’lökigt’ att ha den, men han har inte orkat ändra. Nu skiter han i det. Han trycker av det inkommande samtalet utan att titta vem det är som ringer och när han kommer ner till vattenkanten kastar han telefonen rakt ut i vattnet där silverpilar utan löv nu sträcker ut sina kala grenar som spretiga fingrar som petar i vattenytan. Trots höstnattens stormande och blåsiga oljud hörs ett plumsande ljud när telefonen träffar och skär igenom den mörka vattenytan. Stefan går vidare som en robot i riktning mot trapporna som tar gående upp till Västerbrons fäste på Kungsholmssidan. Telefonen är borta, vinden är stark och natten skall strax gå över i det allra första av morgonen. En morgon där casinot på Kungsgatan kommer att hålla öppet en stund till. På casinot är man angelägen att ha ”flexibla öppettider, så att så många besökare som möjligt ska ha möjlighet att spela”. Stefan vet inte varför Casinots marknadsföringsord kommer upp för honom nu, för han skiter faktiskt i det. Det är såå för sent. Och det är sannerligen inte casinots fel att saker har blivit som de blivit för Stefan. Han skiter i det också, men grunden måste vara den där klådan, den där nerviga hetsen och förväntan, ett galet sug i kroppen efter …, ja vaddå? Längtan efter kicken, klippet, och vinsten, ’fixet’ som ska lösa alla hans problem. Men nu är Stefan lugn där han stretar upp mot Västerbrons högsta punkt. Han kastar den tomma kartan med Tramadol som ligger i innerfickan på hans välskurna rock. Tack och lov fanns det inte bara spelmarker, skuldsedlar, vinstbongar och spruckna löften i hans värld. Där fanns också kemisk hjälp att få när man som bäst behövde den. Och det medicinska lugnet lägger sig nu som ett tight cyklop över pannan på honom. Han borde tänka på familjen, men det är bara tomt nu. Men han har provat, han har försökt och reella planer, små säkra steg och träligt slit har aldrig legat för honom. Han borde vända men allt bakom honom är bränt. I bröstet finns det bara tomhet kvar. Han har kommit upp på brokrönet och ser det höga räcket och säkerhetsvajrarna där ovanför. Men Stefan är en tränad man, en hälsingeatlet och han hade kunnat bli en Lars Frölander eller Mark Spitz, han har tränat på gym och hållit sig smal och vig. Nu gör han sig beredd att snabbt ta sig över räcket, att klättra som han gjorde på branta Måsberget. Nu är det dags att göra slut på skiten. Att bli fri.
    ”Stefan! Steffe! Stefan, vänta! Stefan Hallå!” Hälsingehimlen är vid och blå, snabba steg rör sig på sandstranden, klackar klapprar på Västerbron. Himlen över Dellen vid och bred och ljusast blå och Mälarens vatten svart som katten. Måsarna skriar och solen tar sig knivskarpt och sommarmjukt ner genom den milsvida vattenytan. Stefan! Stanna! Stefan, det är jag! Det är ingen fara!

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018