博客存档 - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Punka vid Siljan

20/11/2024

Bild

Hundvalpen satt i bilen. Längst bak i sin trafiksäkra bur. En valp på väg att bli riktigt stor, en stark och bestämd hundflicka med stor integritet och lockig päls som precis börjat gå överstyr och som nu skall få sin första riktiga klippning hos uppfödaren. Vi ska till en by i skogen på Siljans västra sida. Visst har jag klippt valpen löpande till husbehov hemma och hållit lockarna i styr, det måste man om man har skaffat sig en urlockig lagotto romagnolo som inte fäller någon päls, men nu var det alltså dags för den stora höstklippningen och min tufsiga tjej skulle få stil och finess.
Bland guldgula höstlöv och trasslande höstvindar ger vi oss av från vår södra del av Dalarna för att åka i höstsolen upp till Siljan om eftermiddagen. Hon därbak, jag därframme.
Bilen har småkrånglat en tid med upprepade meddelande på displayen om att växellådan är ”malfunction” men att det ändå går bra att köra vidare. Problemet är inte alls konstant och jag har haft min ganska kära Audikärra på märkesverkstaden, där de egentligen kom fram till – typ ingenting. Felet lyste med sin frånvaro när de provkörde och försökte provocera fram felmeddelandet från bilens dator.
   Men nu är bilen alltså inte på verkstaden längre, nu sitter jag och hund i bilen och vi befinner oss i höjd med Borlänges norra utkant när displayen börjar lysa gul och röd igen ’Gearbox is malfunction, you can continue to drive´. Kruxet är att det inte bara är ett felmeddelande utan koppling till bilens körbarhet. Samtidigt som meddelandet dyker upp – taggar också automatväxellådan ner och bilen blir märkbart ’matt’ och tappar fart. En obehaglig känsla av kontaktlöshet sprider sig från gaspedalen upp till lillhjärnan och när detta kombineras med att man befinner sig på motorväg mellan andra högfungerande bilar med intakta växellådor på högvarv, då ökar stressnivån markant i mitt inre förarsystem. Jäkligt stressigt helt enkelt.
   Idag ger automatväxeln upp och går in i viloläge gång efter annan och jag tar ett extra varv i rondellen för att kunna ta ett avgörande beslut om fortsatt färd eller inte. Jag gasar på och tar ändå utfarten norrut, riktning Siljan, och det visar sig vara rätt beslut, så långt. Växellådan mår bra av den jämna och högre hastigheten som jag sedan far fram i.
   Gasen funkar fint, växeln ligger rätt i automatsystemet och jag sjunger med i Markus Krunegårdlåten jag spelar i det som jag fortfarande kallar bilradion, fast all musik ligger i molnet och levereras av streamingtjänsten som tagit över det mesta. Finemang. Vi kör på.
   Men, andra saker kan hända och det gör dom nu. Inget allvarligt men ändå. Trist. Jag ska ’toucha’ ena infarten till Leksand för att sen göra en vänstersväng och hamna på andra sidan av Siljan, och det visar sig att jag kommer att ’toucha’ i lite väl konkret. Jag har förmodligen något för hög hastighet och är något för ouppmärksam när vägen plötsligt smalnar och jag ’touchar` (hm) ganska rejält in i stenkanten på en plötsligt uppdykande refug med mitt vänstra framdäck. Det rycker till kraftigt i bilen och låter inte bra. Kör ytterligare några hundra meter och åker in i en rondell som pryds av en gigantisk Leksandsstake i svart järn (kreativiteten hos kommunernas rondell-utsmyckningsmakare vet snart inga gränser) och här känner jag hur bilen lutar och hör ett mindre trevligt dunsande ljud komma från det vänstra främre hjulhuset. Tänker typ ”Fan, fan!” och sen ”Punka, skit!”. Gör en högersväng in på första möjliga avtagsväg. Parkerar utanför en sliten villa med neddragna persienner och högar av stora däck på gården. Tänker Twin Peaks och lite på ödets ironi. Goda råd och redlighet önskar jag mig när jag kliver ur bilen och konstaterar att jag såklart känt ’rätt’ – framdäcket är skadat och punkterat. Stora hundvalpen gnyr lite därbak. Fasen – har aldrig bytt däck förut och vet att det reservdäck jag troligen har under golvet i bilens bakre skuff är av sorten som ska pumpas upp med en liten pump. Lucka, däck och pump finns under den ganska väl fastmonterade hundburen och jag inser direkt min begränsning. Jag kommer inte kunna byta däck själv, här behövs hjälp. Ringer verkstad, ringer bärgning, ringer föräldraledig svärson och har ganska snabbt en handlingsplan. Om 45 minuter blir jag hämtad av svärsonen och strax därefter kommer bärgaren att ha hunnit fram hit från residensstaden. Svärsonen ska hämta mig och hunden och bärgaren ska se till att bilen kommer till vidtalad verkstad. Tacksam för försäkringar och redigt folk drar jag den något för tunna jackan om kroppen, låtsas att snusnäsduken i halsen är en yllesjal och öppnar hundburen och tar ut min stora, vilda hundvalp för en improviserad promenadtur i stadsdelen. Höstvinden är hyfsat kall, gula löv prasslar fritt i björkarna och husen längs promenadvägen visar sig vara av det vackrare och välmående slaget. Min första Twin Peaks-känsla hade varit felaktig och väldigt lokal.
   Hunden är glad, rödfärgade lador med konstnärsateljéer är vackra och jag är väldigt kissnödig. Men jag är en van utomhusmänniska och skogsvandrare och har inget problem med utomhuskissning så jag söker mig ner till den södra stranden av Österdalälven som här förenas med Siljan och hittar snabbt ett lämpligt snår där jag hukandes kan njuta av att få kissa när man är kissnödig – hallelulja – och samtidigt blicka ut över det mörkblå vattnet med höstens alla krusningar på vattenytan. Känner mig tacksam och lite nöjd med livet ändå. Att det mesta verkar fixa sig, att hjälp är på väg, försäkringar fungerar och naturen är god.
   Kissandet har skett i en lutande vinkel där marken sluttar i mellanrummet mellan väg och vatten, och jag reser mig upp och tar några första steg ut från min lilla natursköna vrå av dalaverkligheten. Den mer reella verkligheten gör sig dock påmind när jag stegat några steg upp längs landsvägen. Det kippar misstänkt i mina skor och båda fötterna känns aningen våta. Fasen, hallå! Jag ser ner på mina sneakers med ovansida av mjuk textil och mina vita sockor - sockor som förr skulle kallats tubsockor men nu är en modern detalj med ränder inköpta i trendig butik på trång stadsgata långt ifrån Siljans strand och Österdalälvens kalla vatten. Den vita färgen på sockorna drar misstänkt åt gult över anklarna och jag har alltså lyckats kissa rätt ner i båda skorna. Aldrig hänt förr, fråga mig inte hur. Men än är det minst en kvart kvar tills hämtning och räddning skall komma och undsätta mig och min även fortsättningsvis oklippta hund. Vinden drar på och hösteftermiddagen biter mig lätt i nacken. Så jag kippar på i mina skor och söker läläge på återstoden av min promenad som också är tillbakagången till bilen. Framför mig dyker en skylt upp som skvallrar om en slags kulturstig genom en dalsänka. Stigen har uppmärkta skyltar med information att läsa för den som ska vandra längs stigen och stigens namn lyser vitt på svartmålat trä – ”Se människan”. Vet väl inte riktigt varför men jag känner inte något särskilt behov att bli sedd i denna stund. En människa med hund, för tunna kläder, trasig bil och strumpor med kiss i våta skor. Människan vandrar vidare, hjälp är på väg. Det räcker fint så.

Mild oktober

6/11/2024

Det är fortfarande ganska tidig morgon, staden har visserligen vaknat och människor rör sig i snabba horder bara två kvarter nedanför Tullbacken där tempot är stilla och friden råder. En kvinna väntar ensam vid busshållplatsens ändstation och två små skolflickor bär väskor på ryggen och pratar i munnen på varandra, ohört av andra om vad, men engagerat och ackompanjerat av oregelbundna skutt i sidled. En brevbärare på mellanblå Postnord-cykel bromsar in utanför ett av de fläckfria lägenhetshusen, ett hus där en mäklare tejpat upp anslag på porten med uppmaningen att mäklarfirman har kunder som efterfrågar bostadsrätter i området. Kapitalstarka sådana specificerar man. Oktobervinden blåser milt och överraskande varmt. Löven dallrar. Utanför en av gatans portar sitter en äldre man i gråmelerad collegetröja och mjukisbyxor i rullstol, han rör sig mycket långsamt i stolen och försöker med uppenbara svårigheter att plocka upp en hundlort från trottoaren i en svart så kallad bajspåse. Tålmodigt och helt stilla står en stor beige labrador retriever bredvid rullstolen, till synes helt i onödan bunden av ett koppel till sin husse, sin människa. Om en timme har människa och hund, tid bokad på stadsdelens veterinärmottagning.

   ”Få se nu, hur gammal är Selma?”, frågar hon. Hon som älskar sällskapsdjur i allmänhet och hundar i synnerhet och pluggat hårt och länge för att få sin veterinärlegitimation i Polen. Hon hade nästan lärt sig polska också på kuppen, även fast studierna varit på engelska.
   ”Selma är elva nu”, svarar han, som är genomsvettig av ansträngningen att ta sig hit, med förbeställd färdtjänst och hjälptagande av okända människor i trapphus och husentréer.
   ”Hon är en fin tjej”, säger hon.
   ”Hon är mitt allt”, säger han. ”Hon kom till oss när hon var åtta veckor”.
   ”Då har ni haft ett långt liv tillsammans”, säger hon och stryker Selma över den kraftigt hopsjukna ryggen.
   ”Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan henne”, säger han. ”När min fru dog, så blev det Selma och jag. Det är fem år sedan nu”.
   ”Hur fungerar det med rastning och motion för Selma? Har du suttit i rullstol länge?”, undrar hon.
   ”Det funkar, det funkar”, upprepar han och klappar Selma allt intensivare över hjässan. Han stryker handen över hennes långa öron och hon står blickstilla bredvid honom. Rör sig inte ur fläcken.
   ”Jag har hiss i huset och klarar av att rasta henne på egen hand. Jag har haft stolen i sju år nu till jul. Det var en arbetsplatsolycka, dagen före julafton… Då levde min fru”,
   ”Jag beklagar”, säger hon.
   ”Jag hade inte klarat mig utan Selma. Jag låg på intensiven i tre månader, sen kom jag hem och Selma har inte avvikit från min sida sedan dess”.
Det blir tyst en stund i rummet och det enda som hörs är Selmas andning. Den är tung.
   ”Hon är väldigt stilla och nersjunken över ryggen”, säger veterinären och går ner på knä bredvid den stora hunden. Hon ser att det inte finns en chans i världen att hon skulle kunna få upp den tunga och orörliga labradoren på undersökningsbordet. Hunden är uppenbart i mycket dåligt skick.
   ”Jag tror inte det är någon större fara”, säger han. ”Hon har väl artros, som äldre hundar får och jag har hört att det finns nya artrosmediciner”.
   Hon drar med sina händer över Selmas rygg och framben. Känner på bogen och nacken och gör ett försök att lyfta ett av frambenen för att undersöka rörelsen i skulderpartiet. Selma ger ifrån sig ett ynkande ljud av smärta, vrider på huvudet mot veterinären och håller den bruna blicken fast och länge i djurvårdarens ljusblåa och undersökande ögon.
   ”Hon smärtar över rygg och framben”, säger hon och märker hur hon underdriver.
   ”Ja, men lite medicin kanske…”, säger han.
   ”Du vet, Selma har haft ett långt liv, för att vara en hund”, säger hon och noterar att hunden inte rört sig ur fläcken. Hennes undersökning av hunden har gett henne information om ett skelett i mycket dåligt skick. Hunden är gammal och har förmodligen inte fått någon motion de senaste åren. Hjärtat slår mycket oregelbundna och alldeles för snabba slag.
   ”Du vet jag har ingen annan”, han nickar bestämt samtidigt som han hummar och bekräftar sitt eget uttalande. ”Det är liksom Selma och jag nu”.
   ”Har du ingen annan familj, barn eller så?” undrar hon?
   ”Nej, vi fick tyvärr aldrig några jag och frugan. Det blev Selma som blev vår tjej”, han fortsätter klappa Selma, han skrattar lite forcerat och nickar igen för sig själv.
   ”Har du några vänner eller grannar som hjälper dig?” frågar hon och känner att hon liksom lämnar sitt protokoll nu. Den här mannen är inte i mycket bättre skick än Selma, det kan hon lätt avgöra även om det är djurläkekonsten hon är legitimerad i och inte den mänskliga.
   ”Jo, jo, jag har en grannfru som tittar in och hjälper mig med småärenden och för guds skull, jag har ju både hemtjänst och viss hemsjukvård” han skrockar och torkar svetten ur pannan med baksidan av handflatan. ”Man ska inte klaga, absolut inte”.
   ”Mm”, hon nickar bekräftande och stryker även hon Selma över ryggen. Selma kutar ännu mer på den förvärkta ryggen och skuldrorna reser sig som två fartygsmaster på var sida om den nersjunkna ryggraden.
   ”Du vet”, fortsätter han ”Jag pratar högt med Selma hela dagarna”.
   ”Är hon en god lyssnare?”, frågar hon och ler.
   ”Den bästa”, säger han och så blir det tyst igen i rummet. Han böjer på nacken och håller handen i ett beskyddande grepp över Selmas nacke. Selma tittar upp på honom med ett uttryck i ögonen som kan tolkas som bedjande.
Han snörvlar ett par gånger och torkar sig på ärmen. Selma suckar.
   ”Du förstår att hon har ont, eller hur?” frågar hon med mjuk röst. ”Selmas skelett och leder är i princip uttjänta och hon har heller inte några muskler just som hjälper henne att bära upp sin tyngd”
   ”Men jag sköter henne så gott jag bara kan. Vi går ut två gånger varje dag och hon får bra mat och … mycket kärlek. Hon äter i princip samma mat som jag… hon gillar både sill och kanelbullar”.
   ”Det låter fint hördu och du har tagit hand om henne på bästa sätt, men nu är det så att Selma har ont och hon har skador på skelett och leder. Det smärtar säkert väldigt mycket för henne att röra sig, även om det bara är några korta steg och promenader”.
   ”Men…, kan kan inte…”, han snörvlar igen och sväljer.
   ”Jag tror inte det finns något mer vi kan göra för Selma”, säger hon och meningen skär som ett rakblad genom de desperata förhoppningarnas ömmande töcken.
Han fortsätter hålla huvudet nedböjt över hunden som står orörlig och andas tungt. Hon lägger handen på hans arm.
   ”Selma har haft ett fint liv”, säger hon.
   ”Men man kan väl inte bara bestämma att det tar slut!”, lyckas han få fram från djupet av sin egen hoptryckta bröstkorg. Han håller Selma om halsen nu.
   ”Jag tycker vi ska se det som ett stort privilegium som våra husdjur har”, säger hon. ”Dom behöver inte lida som vi människor när livskrafterna tar slut och smärtor tar över. Vi kan hjälpa dom så att de får somna in”. Hon fortsätter hålla handen på hans arm men han drar den åt sig och nu rör sig hans rygg som i tysta skakningar. Selma tar ett par stapplande steg bakåt så att hon får huvudet jämsides med honom och lyckas lägga sitt huvud i hans knä där han sitter i stolen.
   ”Nej, nej, inte nu, inte nu…”, viskar han och håller båda sina händer om Selmas stora, runda, pälsklädda huvud.
   ”Mm,” hon väger orden på medkännandets guldvåg. ”Jag vet att det är svårt. Så svårt”.
Tystnad igen.
   ”Men jag vet också att det blir bra för Selma”, hon tittar på väggklockan ovanför dörren och vet att väntrummet är fullt av halta och lytta och vilda och matta. Det är så många som behöver henne. Men hur ska hon kunna annat än sitta kvar här med den gamle mannen. Vad är hon för människa, vad är hon för veterinär om hon inte sitter stilla där hon nu sitter.
   ”Jag kan inte, jag kan inte...”, snyftar han ” Hur skulle jag kunna lämna Selma?!”
   ”Jag kan berätta för dig att Selma har ont”, säger hon ”Det bästa du kan göra för Selma nu är att låta henne somna in”.
   ”Det är inte rimligt att man ska behöva ta sådana beslut”, hans röst låter liten nu och han håller Selmas huvud mellan sina skakande händer. ”Det är så svårt…det blir så tomt…det går inte”.
   ”Vet du, jag tror att du visste hur svårt Selma har det när du tog hit henne idag, eller hur?” hon talar med mild röst och klappar honom på axeln.
   ”Men jag hoppades…”.
   ”Mm, du tog ett bra beslut för din bästa vän. Du vill inte se henne lida”.
   ”Ne-e-e-j”, han snyftar och klappar och smeker ”Hon är min bästa vän. Ingen har varit bättre… än hon”.
   ”Jag förstår det, ni har varit varandras människa och hund. Du har säkert så fina minnen”.
   ”Ja-a-a”, han svarar på inandning.
   ”Ska vi låta Selma få somna in? Du kan hålla henne och hon får somna med huvudet i ditt knä.”
   ”Jag vet, jag vet, men … gud hjälp mig…”.
   ”Det kommer att gå bra, hon har så ont nu”.
Han nickar och håller det hårdaste och mjukaste han kan om Selmas huvud. Selma suckar och lutar huvudet i knät. Klockan på väggen tickar vidare och oktoberlöven blåser förbi utanför fönstret.

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

September 2025
Juli 2025
Juni 2025
Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018