Blog Archives - VICTORIA CARLBAUM

VICTORIA CARLBAUM

Squash, game, love

23/10/2024

Game 1
Var ska jag börja? Kanske i squashhallen - med en del romantiska backhandslag och hårda smashar med squashbollar rakt in i hjärteroten. Om nu en back-hand kan vara romantisk och om det verkligen finns en hjärterot.
   Vi gick på gymnasiet, vi spelade squash. Vänskap har uppstått i klassrum och på efterfester och vänskapen går framåt och ska vi säga… utvecklas. Vi gillar att hänga tillsammans, att diskutera, att vrida och vända på stort och på smått. Vi skrattar, vi pladdrar, vi skickar lappar med fyndiga kommentarer till varandra på historielektionerna. Vi spelar ännu mera squash. Kraftfullt spel och snabba slag. Båda tyckte squash var roligt redan innan vi börjat spela med varandra. Men nu tar spelet liksom nya höjder och bollskorna slits hårt. Vi lägger t i d på banan och på varandra.
   ”Vill du spela idag?”
   ”När slutar du imorgon, ska vi spela?”
   ”Har du bokat någon tid i squashhallen?”
Racket och sporttrunkar, våta handdukar och frekvent duschande. Heja oss, vad vältränade vi är!
Värst vad jag har blivit sportig. Kul att ha fått en ny killkompis.
Vännen Anette rynkar på pannan och skrattar bitskt ”Kompis?! Du är ju kär som en klockarkatt!”
   Förmodligen sa hon ändå inte ’klockarkatt’ det begreppet är alltför gammalt även för den här situationen och passar inte in i språkbruket på det sena 70-talet. För det är där vi befinner oss, i den skälvande slutspurten på decenniet som kantats av frihet och mjukhet och möjligheter för både kvinnor och män och barn och folk i kända och okända länder. Under decenniet har det sjungits protestsånger och klädskapats i velour, men de velourklädda demonstranterna och husockupanterna var ändå en bra bit äldre än mig och mina gymnasievänner. Vi närmar oss 1980 och personligen är jag inskolad i discospår och popkultur. Bästisen Cilla och jag har några år tidigare, när vi fortfarande går på högstadiet, liftat till Gävle i ’mörkan’ kväll och ’stilla’ natt. Där var diskoteken flera och vi hade hittat några popsnörevänner att leka och dansa med. Det var nämligen inte farligt alls att lifta på den här tiden. Det var också nästan ofarligt att dricka billigt vin och röka gula Blend och vrickningsrisken var lika med noll för unga vrister i skyhöga jeansboots med nitar inköpta hos Sko Uno på Gamla Brogatan i Stockholm.
   Cillas och mina föräldrar visste inget om vårt nattliga liftande till Gävlediscon och det var också helt okänt för dem att vi hade ’tagit ledigt´ från skolan och åkt tåg till Stockholm och handlat skor på Sko Uno, jeans på Gul & Blå och smink från Ejvi Flodins parfymeri. Den som tidigt jobbar på helger och lov har sin egen kassa och ekonomi och kan därmed ta sig egna friheter. Ne c´est-pas?
   Nåväl detta var en parentes, så, tillbaka till squashhallen och gymnasiekolans korridorer och läsesalar – där finns en något senare version av mitt tonårsjag. En sportigare, La Coste klädd och språkstuderande latinlinjetjej. En tjej med koll och pannband i frotté, en som slår hårda slag och gör snabba vändningar på squashhallens talkade och slitna parkettgolv.
   Klas är lång och blond och har stans snyggaste muskeltavla på ryggen. Blicken är djupsiljansblå och rösten som sammet i mina hörselgångar. Han är rolig och smart och vi tävlar sinsemellan i att vara smartast på de gemensamma lektionerna. Klas kan matte, jag kan språk. Klas kan spela, jag kan dansa. Klas är en lillebror som inte har några som helst problem att hänga tillsammans med en besserwisser storasyster som tar plats och hoppar i först från bassängkanten. Och vi kan båda spela squash.
   Vi är hyfsat jämspelta på squashbanan Klas och jag, även om Klas får in hårdare slag ibland och jag kan göra snabbare vändningar. Båda är snabbfotade och spelhungriga och ingen vill lämna banan i första taget.
”Kan vi få en till speltid på banan?”
”Är det någon som ska ha banan efter oss?”
   Vi har liksom svårt att skiljas, svårt att sätta punkt för gemensamma stunder och aktiviteter. Vi dricker te hemma hos mig på kvällen och en kille som jag tidigare inlett något slags försiktigt dejtande med, finns också hemma hos mig en av tekvällarna. Tiden går, klockan slår och Klas går inte hem. Alltså, han går inte hem förrän dejtkillen gått hem. Han väntar ut honom och visar sig både inneha och tillämpa tålmodighet.
   ”Men kom igen!” säger kompis-Anette och vidhåller att det verkligen inte är kompisskap som Klas och jag håller på med.
”Han är ju dökär i dig!”
”Nej, men gud, man kan väl va’ kompis och ha jävligt kul ihop utan att…” försöker jag.
”Lägg av!” säger Anette ”Du är lika kär du. Märker du inte det?”
”Men vi spelar bara squash och snackar och …”
Nu lägger Anette på singeln ’When I need you’ med Leo Sayer på skivspelaren i hennes föräldrars vardagsrum och jag känner att mina kinder blir aningen varma.
   Fan, fan, Fa-an, nu får Nuttan lägga av! Och jag måste genast boka en ny squashtid.

Game 2
I hallen hemma hos mig står båda sportbagarna öppet gapande. Shorts och tröjor är slarvigt urdragna, som om att de på detta sätt skulle få sig lite luft. Squashracketarna ligger i kors på varandra utanför min sovrumsdörr och de svettiga pannbanden och armbanden i frotté har hamnat långt bort från både väskor och urhoppade vita sportskor. Min sovrumsdörr är stängd och därinnanför befinner vi oss min motspelare och jag. Matchen är över, belöningen här.
   För visst hade hon haft rätt den kära Anette. Visst hade vi varit förälskade som klockarkatter (sic) och visst hade Klas tålamod och uthållighet gett utdelning. Nu låg vi där ovanpå min låga 1,20 sång av spånplattor med överkast i frotté och vi såg varandra så där oförskämt, uppslukande, drunknande, allomfattande djupt in i ögonen. Vi lyssnade intresserat på allt vad den andre sa, vi kommenterade och fördjupade och byggde vidare på varandras stories och visst, visst var vi så där tokkära som Anette och säkert en hel del andra med ögon, öron och hyfsat antal hjärnceller, ju sett och vetat för ganska länge sen. Eller i alla fall för en hel termin sedan. Ruskigt längesedan alltså. Vid denna tiden. Nu är vi all-in, all-in-love, all-the-time. Vi pluggar, vi springer, vi pratar, vi äter, vi ligger, vi andas, vi slingrar, vi lever i varandras andetag och vi har inte på något sätt lämnat squashbanan. Trunkarna står ständigt packade och den enda stunden vi är åtskilda är när vi separeras efter matchen i duschrum och omklädningsrum för herrar respektive damer. När vi sedan sammanstrålar i squashhallens entré igen med nytvagade kroppar har vi hunnit längta och vänta. Kommit på femtio nya idéer och tankegångar som omedelbart måste delas, där vi går Sveagatan fram med sammanflätade händer och med upprepade kysspauser på den några hundra meter långa vägen längs vägen till cykelstället, busshållplatsen eller möjligen parkeringen där någon av våra föräldrars bilar stod.
   Under skoltid har vi ett eget hångelrum under aulan. Tror säkert att rektor och skolledning skulle kalla det för en artistloge. För aulan är vacker och stor med småstadens bästa scen och här uppträder med ojämna rum artister som både Monica Z och Lill Lindfors. Men Klas och jag vet att detta källarrum är ruskigt oanvänt dagtid när inga salskrivningar eller teaterrepititioner pågår så här finns platsen för ungdomskärlek som de på ´Beverly Hills High´ bara kunnat drömma om.

Game 3
Det håller i sig. Vi spelar på, vi håller i. Still soooo in love. I squashhallen volleys och snabba servar och blöta handdukar. Vi pluggar och partar och koncentrerar oss på dagens ämnen så gott det går. Jag pratar spanska som en infödd och franska à la bonjour och Klas räknar matte och fysik som ett plugghästorakel.
   ”Bonjour, ami, je t´aime mon amour!”
   “Hallå, hallå mitt hjärtas fysiker!”
   ”Har du hört att hon skrev att …”
   ”Visste du att han var galen?”
   ”Vad tyckte du om Cillas tal? Om Pers fest? Om mammas gryta?”
   ”I love you amour! ”
   ”Ska vi gå till aulan?”
   ”Har du bokat tid, ska vi spela idag?”
   ”Har du packat?”
   ”Fan jag har klåda på båda händerna!”
   ”Jag med!” säger Klas när jag kliar på mellan fingrar, på handrygg och andra ställen.
Vi ligger i tv-soffan och tittar på ungdomsserien Happy Days.
”Kan du klia mig där! Längre ner, högre upp! Fan kan det va’, som kliar så!
Så åker det medicinska uppslagsverket fram ur bokhyllan och vi letar på S för visst har jag hört något om skabb och annat småknytt. Vi läser och kollar på svartvitt fotografi och symptomen som beskrivs är precis våra egna. Så vi inhandlar salva mot ohyra både på och under hud och tänker att nu är goda råd dyra. Vi smörjer med Tenutex och äter burkvis med kex och undrar och vrider och vänder på hur dessa odjur har hittat fram till just våra välduschade kroppar.

Game 4
”Jag vet vad ni har, vad ni lider av”, säger doktorn i vit och ganska välstruken rock bakom skrivbordet på distriktläkarmottagningen.
”Det vet nog vi med”! ropar Klas och jag i kör ”Vi har skabb. Alla symtom stämmer. Det kliar mellan fingrarna och …” fortsätter jag och farbror doktorn avbryter mig bestämt.
”Ni har inte skabb. Det finns inte tillstymmelse till ohyra eller onödiga kvalster på era kroppar.”
”Men, det stod att …” försöker Klas, men han får inte fortsätta.
”Hör nu upp ni båda! Hur ofta duschar ni? Hur mycket tvättar ni er?”
”Ja, vi duschar väl … ett par gånger om dagen i alla fall. Ibland tre, men sällan mer” säger jag.
”Vi duschar väl på morgonen och efter träning och efter squash och…” fortsätter Klas.
”Ni är uttorkade av allt duschande. Min ordination är att omedelbart sluta upp med allt duschande och smörj er med fuktgivande hudlotion”
”Men tänk om vi ändå har lite skabb på händer och …”
”Ni har inte skabb. Smörj absolut inget mer med någon medicinsalva. Jag ser också att så fort den ena av er kliar sig någonstans så följer den andra efter och gör likadant. Ni måste sluta upp med det”
Vi går hem till våra tonårshem och kastar nyinköpta Tenutextuber. Lugnar ner oss med duschandet och slår några nya servrar i squashhallen på lunchen.
Klådan går över, kärleken består.

Game 5
”Gratulerar till trolovningen!”
”What! Jag såg annonsen i tidningen!”
”Har ni ’trolovat’ er? Ska ni gifta er nu?”
Överläraren i historia, rektorn, klasskamrater, spansklärare och mattegeniet. Alla köar till den imaginära grattiskön där lyckönskningar, varvas med frågor till oss unga tu som mitt i februarimörkret och innan avslutad skolgång, gått sta’ och förlovat oss. Bytt ringar, eller trolovat oss, som vi råkade skriva när vi satte in annons i båda lokaltidningarna. Alla har läst. Alla har sett. Munmetoden och tidningsläsning var tidens grapevine och den fungerade lika snabbt som något av dagens sociala medier. Nyhetsutbytet var i sin bokstavliga betydelse verkligen – socialt. Tête à tête, mun för mun. Personliga möten.
   Varför vi förlovade oss? Varför vi hade så brått? Svårt att veta. Var det bara en stark känsla, en lust att chockera, eller var det en aning och ett långt löfte inför framtiden.
I juni skulle vi ta studenten. Vi hade börjat att planera livet tillsammans.

Game 6
Jag går med snabba steg och väska tung över axeln längs Roslagsgatan. Med ryggen mot Stureplan och blicken mot Brunnsviken och jag kan känna den välbekanta sjöluften och vinddraget virvla in från självaste Roslagen. Gatan är lång, sensommaren har precis övergått i gyllene höstdebut och några försiktigt guldgula löv blåser in med vindarna från Bellevueparken. På gatan kör tysta elbilar och några snabba elsparkcyklar. I fickan vibrerar min telefon slash kamera slash dator och mailmaskin och någon skickar mig precis ett meddelande. Jag tar inte upp telefonen, jag har inte så långt kvar hem och vet att jag kan kolla senare. Tänker att det är någon av döttrarna som vill mig något den här tiden på förkvällen, eller Klas, som är hemma i huset i Dalarna. Jag är på väg till egen kväll i stockholmshemmet. Netflixserie och hämtmat från Mahalo ska ätas i soffan, skor ska sparkas av och åtsittande jeans och kavaj ska bytas mot mjuka brallor och sovtröja.
   Utanför Roslagsgatan 24 kliver ett gäng yngre män ut på trottoaren med träningstrunkar och våta hår. Ur varje väska sticker en squashracket upp. En enkel glasdörr bredvid 24:ans ingång leder ner till en av Stockholms tidiga och väl inspelade squashhallar. Roslagshallen - står det på skylten och jag har noterat den så där långt bak i bakhuvudet när jag passerat tidigare, men inte tagit någon närmre notis om den. Men idag är det som om racketarna och squashvärlden ropar till mig. Efter 40 år utan spel och pannband och riskfyllt fotarbete, är det som om historien kallar på mig. Förälskelse, framtidstro, starka armar, snabba slag, långa muskler, rappa loveletters och bubblande parspel finns där någonstans under lager av vardag och arbetsliv, karriär, familj, ungar och hundar på rad. Vart tog de snabba squashbollarna vägen? Hur är det med träffsäkerheten idag? Var blev ni av ljuva drömmar? Smash, game, fun and love.
Jag vrider på klacken och vänder näsan som varit riktad mot Brunnsviken, nu istället mot glasdörren bredvid 24:ans port, öppnar dörren till Roslagshallen och går nerför trapporna i underjorden.
   ”Hej! Har ni någon ledig tid på fredag?”

Inspark

1/10/2024

Han skulle skjuta tillbaka fotbollen som kom farande genom luften. Han fick en chans, en öppning, en möjlighet. Den långa, blonda killen med breda axlar och röst som precis sprängt målbrottsvallen, ropade till honom från högstadiets bollplan:
’Öhh! Kom igen, passa!’
Han hade ju bara passerat den nya skolans fotbollsplan i så avspänd takt han kunde. Han hade knäppt upp jackan och nästan dragit stegen lite slappt efter sig. Han hade jobbat hårt hela veckan på att försöka smälta in. Glida in, bara passa, eller i alla fall inte märkas. Han hade gruvat sig en hel fuckin’ månad för det här sedan morsan kommit på att de skulle flytta, att han och lillsyrran skulle byta skola. Han visste att det skulle bli svårt. Mamma visste det. Men hon hade sagt att hon hade sina skäl och att dom var goda. Han visste inte om det var sant eller om det mest berodde på att mamma hade hittat en ny kille. Det var inte den första. Eller den andra. Och inte heller första gången de flyttade. Det var det där med jobb, med pengar, med bostad och massa annat. Men varför kunde de inte bara bo kvar där de bott nu senast.
  Det hade liksom funkat där i området de precis lämnat, inte kanon men verkligen hyfsat. Han hade haft en vän. Han hade känt sig ganska säker när han gick till skolan. Inget var liksom direkt ’fel’ med honom där. Han stack inte ut. Här sticker han ut. Han är säker på att han syns när han går över den asfalterade gården. Han drar benen efter sig och tänker att han inte bryr sig och att han kanske ändå inte märks.
  Så kommer den förbaskade fotbollen farande mot honom och landar framför hans fötter i skor som känns för nya, för vita, för fel. ’Öh, passa!’ Han får en chans, en skolrastsfotboll inspelad precis framför högerfoten. En möjlighet kommer farande genom luften, en boll som kan bli ett inspel i det nya. En boll som kan göra att han får vara med, att han kommer in i farstun till det den här platsen, det här gänget. Han stannar upp och riktar den nyköpta, alltför vita skons tåparti mot den slitna fotbollens yta och skjuter av. Höftkula, lårmuskel, vadmuskel, fotens alla senor samlar kraft i bollens riktning.
Foten träffar inte där han tänkt på bollen, skon glider snett och bollen far inte alls framåt i riktning mot killarna på skolgårdens bollområde. Inte alls framåt som den projektil, den Zlatanspark han försökte åstadkomma. Skon träffar snett och bollen går snarare rakt upp och snett bakåt än framåt, i riktning mot ingången för mellanstadieklasserna. Där lägger sig bollen platt ner och bliver stilla framför ett småglin på väg ut på rast.
  En möjlighet, en chans, en passning. Han riktar snett och sparkar fel. Och möjlighetens portar slår igen precis framför fötterna och ögonen på honom.

Italien

1/10/2024

De flesta dagar glöms. Far förbi. Travas på varandra och bildar en vardagsmassa av morgnar och kvällar, möten och farväl, disk, tvätt och arbetsresor. Omsorg om små, pluggande, träning och visst slit för brödfödan. Ett mindre antal dagar kommer att sticka ut, för att de innehöll mer ´special vibrations’. En examen togs, ett barn blev till, en katastrof damp ner eller en ny möjlighets dörrar slogs upp som av blixtar framför en. En resa, en fest, ett bröllop, en flodvåg. En hundvalp, en dödsbädd, en fysisk närhet som kom att för alltid stanna kvar på huden.
Resor sticker ut för den som inte är reseledare och minnes lättare än alla dagar på mammas gata och egen bakgård, och en vanlig dag i italiensk kuststad blir levande för mig när jag läser om den i min resedagbok som jag hittat längst in i ett överskåp bakom sjalar och strandväskor. En dag i hög värme och öppna sandaler på den italienska västkusten, några mil söder om Rom. Nästan hela familjen är med. En vanlig dag, en rolig dag. Jag ler för mig själv när jag läser mina nedskrivna hågkomster från en semestervardag i Nettuno vid italienska Medelhavet. Jag minns.
Svägerskan Billan bor sen en evighet i Rom och barnens kusiner är fullblodsitalienare. Det betyder att det blivit en del besök där för vår familj under åren. Fast egentligen hade Romresandet börjat redan på gymnasiet för min del när jag läste latin och vi studenter gjorde vår första extra-allt-studieresa med latinläraren bland ruiner, kapell och filmiska fontäner. Billan var också med på den resan och man kan väl säga att hon blev kvar i den eviga staden. Språket, maten och kärleken ni vet. Mama Mia. Amore.
Den här gången åker maken och jag och två av döttrarna till Billans sommarlägenhet som ligger nära havet i Anzio. Lägenheten har en liten trädgård - plommon och citronträd, blommor och pergola i vilken de flesta måltider ätes. Rosettbröd, tomater från himmelriket och frukt och grönt inhandlat på den lilla familjeägda speceributiken Da Dario. Billans gård har en järngrind och ligger nära den långa, långa stranden. Italien består väl till hälften av stränder, eller?
Lägenheten är varken flashig eller särskilt praktisk och samma sak kan man säga om den gamla silvergrå Fiaten som står parkerad i gårdens carport. Billan har sagt att den kan vi låna och använda bäst vi vill, men det finns några funktionella hang-ups med den. Jag kan inte minnas dem alla, men en av dem gällde bilrutan på passagerarsidan, den gick inte att veva ner, det var något med att den ’satt lös’. Och den var som sagt gammal så vi pratar inte fönsterhissar och knappar här utan manuell vev. Ni som vet, vet. Och hursomhelst så skulle den alltså inte användas, för om man försökte ha ner rutan så släppte rutan helt och försvann ner i passagerardörrens innanmäte. Typ. Vi använder bilen när vi storhandlar och när vi gör utflykter i närområdet, när vi åker in till Rom tar vi lokaltåget som tar 30 minuter och tar oss ända in till Stazione Termini och därifrån kan man alltid promenera till allt i Rom. Det enda som krävs är bra skor och en stadskarta som absolut inte behöver ha uppdaterats sedan just romartiden.
Den här dagen behövs ingen stadskarta eller tågbiljett, lufttemperaturen ligger på 42 grader Celsius och vi ska definitivt inte åka in till Roms heta gränder. Således tar Klas och jag Fiaten till Iper Standa (typ ICA Maxi, fast roligare) för att storhandla och då blir det inte Da Dario som får besök. Bilen har ingen som helst AC eller fläktsystem (ej heller servostyrning eller ABS bromsar) och Klas glömmer bort att rutan inte går att veva ner när de 42 gradiga solstrålarna borrar sig genom plåt och fönsterglas. Han vevar. Rutan går genast i bott och går sen absolut inte att få upp igen. Skönt egentligen. Det fläktar härligt i bilen och det gör nästan ingenting att vi har svårt att höra varandra för allt motorljud som också väller in tillsammans med fartvinden. Fiaten har också något slags hål i avgasröret, så den låter… mycket.
Framme vid Iper Standa går jag in och handlar och Klas blir sittande kvar i bilen, vi tycker inte att vi kan lämna den obevakad med ena sidorutan helt öppen. Vet inte exakt hur vi tänkte, men på något sätt måste vi ha funderat över att den ändå kunde vara något stöldbegärlig, vi var ju ändå i utlandet.
Jag handlar pasta och parmesan, tomater och frukter, sallad och grönt och bönor och stenugnsbröd. Vatten och vin, avokados, hjärtmusslor, citroner och helt säkert choklad för att blidka de som väntar därhemma i pergolan. Och han på parkeringen förstås, han i bil utan sidoruta.
När vi är hemma igen så ägnar Klas en timme eller två åt att försöka laga bilrutan så att vi senare på kvällen ska kunna både köra och lämna bilen parkerad i grannstaden Nettuno när vi ska äta middag med tjejerna på restaurang. Och apropå tjejerna, de har nu blivit tre till antalet. Dagen innan har minstingens klasskompis Lina kommit på besök, 12-åringen från Borlänge har flugit ensam ner för att tillbringa en vecka med oss och vi hämtade henne på flygplatsen Fiumincino. Nu är glädjen stor i stugan över vår nya gäst. Alla tre tjejer ska dela rum och vi ska visa Lina allt vi kan och hinner under hennes första romarresa. Tjejerna har mestadels legat i skuggan under plommonträden idag och läst i sina boktravar. Det här är nämligen på den tiden när alla fokuserat och ibland passionerat läste tryckta pappersböcker utan avbrott. Mobiler hade vi men de användes för att ringa med och för att skicka korta sms. Inget annat. Åh, mina ögon tåras.
Det är alltså 2005, det är 42 grader varmt i skuggan och när kvällen kommer sjunker temperaturen till typ 28. Vi duschar alla enligt semesterns påhittade kösystem till lägenhetens enda och försiktigt strilande dusch, pustar sedan ut och sätter oss nyduschade och hyfsat fräscha i gårdens Fiat. En Fiat som nu åter fått sidorutan provisoriskt på plats efter att Klas med vassa verktyg lyckats få upp den ur bildörrens innanmäte. Vi åker mot Nettuno för en utekväll på piazzan inne i borgområdet. Alla är hungriga och vi pratar alla i munnen på varandra om vad vi önskar oss till middag. Pizza, pasta vongole, salata di pomodori, gelato nocciola och lite annat.
Vi kör den knappa milen längs Via Ardeatina och hittar en bra parkering i Nettunos centrala kvarter, gamla stan. Vi är hungriga och glada och spatserar alla in i restaurangområdet. Rutiga dukar, kullerstensgränder, gäster kring de flesta borden, men fortfarande finns platser kvar och vi väljer stället som vi tycker ser mysigast ut. Slår oss ner, morsar på servitören och börjar läsa från menyn som vi fått till vårt bord tillsammans med den obligatoriska brödkorgen (den som italienaren säger att du egentligen inte ska röra före middagen, den som kommer att göra dig alldeles för mätt före pasta, antipasti, segondi och dolce) Vi väljer, vi pustar ut, vi frestas av goda rätter och sen upptäcker vi av en händelse att varken Klas eller jag har plånbok eller pengar med oss. Attans, jäklar, sorti. Det är bara att lämna restaurangen samtidigt som vi gör upp en plan som i all enkelhet betyder att Klas och mellandottern Elvira kör tillbaka till Villa Claudia och hämtar Klas plånbok. Under tiden ska jag, minstingen Fanny och hennes kompis Lina, promenera runt i stadskärnan och …ja, leva lite.
Klas och Elvira har med gasen hyfsat i bott tagit sig tillbaka till Anzio, Villa Claudia och vår lägenhet. Eller rättare sagt till porten i den närmare två meter höga mur som omger vår plommonstinna trädgård. De upptäcker här och nu att de lider av akut nyckelbrist. Nycklarna till semesterhuset ligger i min handväska som just nu promenerar omkring i Nettuno.
Men både Klas och Elvira är rådiga och spänstiga och tar sig med gemensamma krafter över muren för dom har inte gett upp. Klas vet att vi lämnat ytterdörren på vid gavel innanför muren när vi åkte. Detta för att låta kvällssvinden så småningom blåsa genom våningen och så långt är det väl gott och väl men ett oförvitligt hinder och tjuvskydd är ändå på plats i form av en kraftig gallergrind i stål och den har nogsamt låsts med den nyckel som alltså finns i min medellösa handväska. Men vad Klas också tror sig veta är att han lagt sin plånbok på hallbordet som borde kunna nås med något tillhygge som kan finnas på gården.
Klas tror rätt. Tre meter innanför gallergrinden på ett stadigt, omodernt bord i mörkt träslag, ligger hans välfyllda plånbok och liksom blänker i sitt slitna kalvskinn. Så nära och ändå så fjärran. Far och dotter, provar diverse sopborstar, trädgårdslangar, pinnar och ett enstaka fiskespö för att försöka nå plånboken och komma åt dess innehåll. Men nej. De får båda se sig besegrade av det fysiska avståndet och vända på sommarklackarna för att - utan vare sig cash eller kort - åka tillbaka till Nettuno och hämta hem sin hungriga familj.
I bilen tillbaka – fortfarande i hög hastighet – gör Elvira och Klas upp planer på hur vi ska göra om vi andra redan blivit så hungriga att vi ändå satt oss på någon av restaurangerna i Gamla stan, beställt in mat och kanske redan ätit oss igenom en del av menyn. Vilka är egentligen oddsen för att vi andra sitter där med mat på borden och att vi nu behöver ’lösas ut’? Och var i Gamla stan eller borgområdet där de lämnade oss ska de börja leta efter oss, två hungriga tolvåringar och en matglad mamma?
Lina kommer från en ordningsam familj där ’var sak finns på rätt plats’, det vore ju bra om vi såg till att hon fick mat före midnatt.
Ingen av oss har alltså någon mobiltelefon med. Familjens tre mobiler finns alla innanför den låsta gallergrinden i det tjuvsäkrade semestervistet och ingen hade haft någon plan eller tro att vi skulle komma att dela på oss under denna middagsutflykt. Det fanns inte heller vid tiden några sociala medier att tala om och därmed ej heller inget behov att hålla koll i mobilerna - det var på den tiden då vi alla såg varandra i ögonen vid middagsbordet. Halleluja.
Så, det är på sin plats, att känna viss oro eller osäkerhet över hur vi nu ska hitta varandra i den skymmande kvällen i italienska hamnkvarter. Därför är den omedelbara glädjen och överraskningen minst sagt stor när Elvira, som sitter på bilens passagerarsida, ser sin mor, syster och kompis-Lina dyka upp oförhappandes och oplanerat i ett gathörn nära genomfartsleden där den relativt smutsgrå Fiaten nu flyter fram som en silverfisk i stadstrafiken. Trafiken går förhållandevis fort och de italienska medtrafikanterna tutar på det mesta. Elviras iver är lätt att förstå.
”Där! Där är dom pappa! Mamma går där!”
”Mamma! Fanny! Lina! Hallå! Vi är här!!” ropar Elvira och vevar ner rutan...

Om mig

Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

Arkiv

September 2025
Juli 2025
Juni 2025
Mars 2025
Februari 2025
Januari 2025
December 2024
November 2024
Oktober 2024
April 2024
Mars 2024
Februari 2024
Januari 2024
December 2023
November 2023
Juli 2023
Maj 2023
April 2023
Mars 2023
Februari 2023
Januari 2023
December 2022
Oktober 2022
Augusti 2022
Februari 2022
Augusti 2021
September 2020
Augusti 2019
Juli 2019
Maj 2019
Mars 2019
Februari 2019
Oktober 2018
Juni 2018
April 2018