En solig spricka i fasaden

Stannade upp vid en solig spricka i fasaden.
Rörde vid en bit av dagsljuset som rann ut över dammiga gatstenar och drog vidare mot trasigt mål och minns att jag var torr i munnen och trött i benen.
Ville inte låtsas om att jag redan hade tappat bort mig från den snitslade banan och inte visa för någon enda att jag egentligen famlade omkring i mörkret. Sprang fort och försökte få det att se ut som om jag var på en träningsrunda.
Lyfte tungt och tänkte att ’nu, nu jäklars, får jag muskler, tränar disciplin och har typ koll’.
Men jag visste inte mycket och hade ingen överblick, ingen hade tidigare visat mig var målet fanns med vägen.
Jag spånade, jag spelade, gav sken av kontroll. Fick lön för mödan och belönades med nya uppdrag. Drog tunga stenar uppför berget. Och där på bergets topp tog det stopp, jag lade mitt stenblock bredvid de andras. Skyndade mig att titta bort och gav ett löfte till högre makt att inte på något sätt avslöja det jag anat där på höjden. Att stenar vältes, bars och drogs, ganska planlöst, alltid fort. Att människors svett och gistna tårar, blött upp marken, där de tunga blocken släpats fram. Och att toppen var en plats helt utan mening, utan måttfullhet och utan visdom, tro och hopp. Att höjden var en enslig plats för stora block av sten som i många fall hade passat allra bäst att aldrig bändas upp ur marken.
Hasar nerför berget, råkar knuffa kvarglömd sten längs stigen och den börjar rulla ner mot muren där jag tidigare rört vid solig spricka i fasaden.
Nu skyndar jag på skraka ben och ämnar hinna före grusad sten på ofärd ner mot marken.