VICTORIA CARLBAUM
  • Texter
  • Bilder
  • Om

Parkbänken

13/6/2025

0 Comments

 

Han gillade bänken på promenadstråket vid sidan av Valhallavägen. Bakom bänken en bit uppför backen låg Kungliga Tekniska högskolans vidsträckta område med undervisningsrum, klassisk arkitektur och ’Campus’, som det heter nuförtiden. Däruppe strömmade, till synes, allt yngre studenter fram likt ingenjörsblanka fiskstim mellan maskinhallar, laboratorier och föreläsningssalar. En gång för länge sedan hade han varit en av de där ingenjörsblanka, intensivt matteräknande teknologerna, med studentmössa hemma på hatthyllan i föräldrahemmet på Karlbergsvägen. Han hade läst Väg och Vatten och ville bygga starka broar över vackra dalar och vattendrag. Det fanns otaliga forsar och slingriga vatten i långsträckta Sverige som behövde övergångsställen av sten och betong. Studierna hade gått bra och flutit på lika fint som Dalälvens skogsgröna vatten. Hans vässade blyertspennor hade varit lika raka och stadiga som furorna längs älvkanten. Och han hade byggt broar, beräknat och ritat och sprängt och konstruerat och till och med hamnat i Montana, USA en period när stjärnorna stått riktigt gynnsamt på hans karriärs himmel. Till en början hade han också haft lyckliga stjärnor som ledde honom i kärlekslivet och han hade under några år varit galet förälskad i och förlovad med en flicka med honungsgula ögon och betyg från språklärarlinjen vid Stockholms Universitet. Hans farmor hade kallat fästmön en ’rar flicka och tjusig adjunkt´ från Kungsholmen.
   Det var då och nu är nu och det var flera decennier sedan han senast sett till sin studentmössa eller hållit ritningar i den alltmer skakiga handen. Kärleken från Kungsholmen hade klivit ur hans liv efter en historisk novemberresa till Berlin 1989 och kärleken hade av ogripbar anledning rasat samman parallellt med Berlinmuren och man kan väl säga att det mesta därefter hade blivit - annorlunda än det varit ’från början’ i hans liv.
Så han sitter här med KTH i ryggen, fåglarna och floran i Lill-Jansskogen ytterligare ett steg därbakom och med ett promenadstråk och vårgröna buskpartier längs Valhallavägen framför sig. Vårsolen värmer något och den nyöppnade ölburken är hyfsat kall. Bredvid honom på bänken två mörkhyade killar i rosa jackor som parkerat sina scooters jäms med parkbänkens kortsidor. Killarna har paus i sina matutkörningar och kollar på skärmarna på sina telefoner efter utrop på nästa beställning och leverans.
   Hon kommer gående längs Valhallavägens gångstråk på onsdagens andra hundpromenad, hon tänker ta sig upp till Lill-Jansskogen och låta taxen Smulan springa fritt. Hon har jobbat hemma i lägenheten på Birger-Jarlsgatan under förmiddagen och suttit i zoom-möten med både Bryssel och Borås. Hon har hanterat några surdegar tillsammans med sin närmsta kollega som varit med på en ’dålig lina’ sittandes på ett tåg. Hennes axlar ömmade efter att ha varit hårt uppdragna mot öronen av stress under hela morgonen och nu kände hon hur de sjönk ned till sin rätta plats igen under promenaden. Smulan drar i kopplet och närmar sig trion som sitter på parkbänken.
   ”Hallå! Hur é leget med dig då?” hans rödbrusiga ansikte spricker upp i ett stort leende och tittar på både henne och hunden.
   ”Jo, det är bra tack, och hur är det med dig?” svarar hon som nyss fått tillbaka sina axlars rätta avslappnade läge.
   ”Fint sörru! Jag sitter här och tar mig en bira jag” svarar han, nu med ännu bredare leende.
Jag ser det, tänker hon och drar lite i Smulans koppel i riktning framåt för att hålla fart på den lummiga Valhallavägspromenaden.
   ”Ha en fin dag!” säger han och höjer sin ölburk i luften till en vänlig och vardaglig parkbänksskål.
   ”Samma till dig!” säger hon och kliver leende vidare med taxen i nära sällskap vid fotknölarna.
Killarna i rosa jackor får samtidigt pling i sina mobiler och parkbänkspausen verkar vara över för deras del.
Hon kände sig glad och ganska lätt i stegen.
Hans öl tar snart slut och han kommer strax därpå att få lust att öppna nästa öl.
Han är glad över vårsolen, förmiddagens tillgång på öl och att han lyckats betala månadshyran för sin ärvda lya i bortre änden av Karlbergsvägen.
Hon tänker att hon kanske hinner passera hos mamma på Kungsholmen idag när hon jobbat klart. Mamma hävdar att hon i sin 'minneslåda' har en bit av Berlinmuren som hon själv plockade med sig när hon råkade befinna sig på kärleksweekend i Berlin samtidigt som muren mer eller mindre plötsligt 'föll'. Nu har hon påtalat att det är dags att lämna över den historiska minnesstenen till dottern och berätta sin egen historia kopplat till murbiten och dottern - ’Medan tider ännu är’.
”Ha en fin dag!” Hon hör honom ropa ännu en önskan om dagens inneboende möjligheter och hon vänder sig om och höjer handen till hälsning.
”Du med! En riktigt fin dag!”

0 Comments

Aning

5/6/2025

1 Comment

 
Bild

Kom på något bra och så, vips, försvann det. Det rann ur handen, tappade fart, slog i golvet innan jag hunnit vända mig om och det försvann ner mellan golvspringorna i den opolerade parketten. I nattens allra sista timmes mörkaste vrå dök det upp som en aning igen. Jag satte mig upp och rensade i hjärnans främre vindlingar, med ett halvt glas kvarglömt, renat vatten. Försökte fånga aningens potentiella möjlighet och eventuella storhet, bakom neddragna rullgardiner med skrynkliga lakan i linne virade runt den alltför kalla kroppen. Kroppen som var min och Aningen som ännu tillhörde Aningarnas värld mer än den tillhörde mig. Mörkret som var nattens och som jag inte kunnat fly från. Eller göra något åt även om det skulle ha varit min högsta önskan och jag hade haft en racerbil parkerad i startläge på gårdsuppfarten.
Jag hade en penna, tog tag i mitt block, båda fanns klokt och medvetet placerade på sängbordet. Lakanet skrynklat, natten är svart, pennan tiger tyst i mötet med papperet på den uppslagna sidan i anteckningsboken. Aningen smyger som aningar gör i hjärnans utkanter och glider undan i mötet med hala ögonbottnar. Hur var det jag tänkte, vad var det som kom, vem var det som viskade till mig i natten? Det skälver i bröstet, något rör sig på djupet – tänk om jag hade fått svar på allt. Jag hade ju ropat, jag hade ju bett om vägledning, svar och respit. Jag anar en stig, jag skönjer en ljusrand, jag fångar en vindpust men papperet i skrivboken lyser blankt och oskrivet i skenet av sänglampan. I bröstet har aningens efterdyningar släppt ut nyckelpigor och fjärilar som fått till uppgift att skydda djupt liggande inre organ från sorgens, orons och mörkrets rester, samtidigt som hoppet hänger som en trapetskonstnär runt strupen och väntar på närmsta gryning och en upplyst dag.

1 Comment

Till Lilleman (och andra små)

5/6/2025

0 Comments

 

Må du få växa som ett träd om natten
Må du få en stadig rot
Må du få hjälp av främlingar och vänner att hitta fram till vackert vatten och hoppas du kan låta saker gå på tok
Hoppas att du inte räds att åla fram i gräset, hoppas du får läsa mången stjärnsprängd bok
 
Må du tänka egna tankar, må du hållas nära i de näras famn,
Må ditt namn bli lätt att bära, när tiden runt oss prövar dig ibland
Må du aldrig sluta springa, hoppas du får starka ben och att ditt hjärta fylls till brädden med hopp och stadig tro
Hoppas du får fortsätta att skratta, le mot världen och att du kan säga stopp när saker löpt amok
 
Må du med lätthet kunna gå med vinden, värma vänner med din blick, må du ta emot den hjälp som möter dig vid grinden och gode gud, må du förbli vid öppet sinn’
Hoppas att du alltid hittar hem om natten, att du får vandra fritt i djupgrön skog, att du kan klappa alla katter och odlar vänskap där du bor
 
Vi ska se till att första delen av din väg blir stadig, hoppfull, glad och meningsfull
Vi lovar skydda dina vingar och vi ska vakta grusig väg och smala stigar där du går
Må du värma dig i solen och få pulsa i djup snö, må du springa fram med blicken stadigt fäst mellan himmelen och jorden och veta säkert att ditt värde djupt ur markens mylla gror

0 Comments

    Om mig

    Victoria Carlbaum, ledarskapskonsult och skribent som också fotograferar.
    Försöker fånga det lilla i det stora och tvärtom. Tycker mycket om mellanrum. Skriver betraktelser, noveller och dikter om vardagsliv, det lilla och det nära och ibland om det som är längre bort. Det mesta är alldeles sant, en del är hitte-på och rena fantasier.
    När jag jobbar med ledarskapsutveckling tror jag på glädje och strama tyglar. När jag skriver blir det mer av vemod och öppna hällar.

    Arkiv

    Juni 2025
    Mars 2025
    Februari 2025
    Januari 2025
    December 2024
    November 2024
    Oktober 2024
    April 2024
    Mars 2024
    Februari 2024
    Januari 2024
    December 2023
    November 2023
    Juli 2023
    Maj 2023
    April 2023
    Mars 2023
    Februari 2023
    Januari 2023
    December 2022
    Oktober 2022
    Augusti 2022
    Februari 2022
    Augusti 2021
    September 2020
    Augusti 2019
    Juli 2019
    Maj 2019
    Mars 2019
    Februari 2019
    Oktober 2018
    Juni 2018
    April 2018

Texter     |     Bilder     |     Om

© Victoria Carlbaum 2018
  • Texter
  • Bilder
  • Om