Han gillade bänken på promenadstråket vid sidan av Valhallavägen. Bakom bänken en bit uppför backen låg Kungliga Tekniska högskolans vidsträckta område med undervisningsrum, klassisk arkitektur och ’Campus’, som det heter nuförtiden. Däruppe strömmade, till synes, allt yngre studenter fram likt ingenjörsblanka fiskstim mellan maskinhallar, laboratorier och föreläsningssalar. En gång för länge sedan hade han varit en av de där ingenjörsblanka, intensivt matteräknande teknologerna, med studentmössa hemma på hatthyllan i föräldrahemmet på Karlbergsvägen. Han hade läst Väg och Vatten och ville bygga starka broar över vackra dalar och vattendrag. Det fanns otaliga forsar och slingriga vatten i långsträckta Sverige som behövde övergångsställen av sten och betong. Studierna hade gått bra och flutit på lika fint som Dalälvens skogsgröna vatten. Hans vässade blyertspennor hade varit lika raka och stadiga som furorna längs älvkanten. Och han hade byggt broar, beräknat och ritat och sprängt och konstruerat och till och med hamnat i Montana, USA en period när stjärnorna stått riktigt gynnsamt på hans karriärs himmel. Till en början hade han också haft lyckliga stjärnor som ledde honom i kärlekslivet och han hade under några år varit galet förälskad i och förlovad med en flicka med honungsgula ögon och betyg från språklärarlinjen vid Stockholms Universitet. Hans farmor hade kallat fästmön en ’rar flicka och tjusig adjunkt´ från Kungsholmen.
|
