På väg

 I
Tåget rullar, bilen kör, planet lyfter, vi flyger.
Håll i hatten! Öppna grindarna!
Vi visste inte att det skulle gå så här, trodde inte att det skulle vara på detta viset.
Katten är kvar hemma, smöret är brynt och alla koder angivna och låsen är öppna till både slott och koja och timrat uthus.
Det finns inte mycket att vända tillbaka till. Inte mycket till reträtt. Men solen skiner vagt över fälten i sidled, så det kanske inte är någon fara. Egentligen. Vi får väl gå rakt fram och låtsas som att vi hade en aning om vägen, eller agera som om det mesta funkar och i alla fall inte bete oss som om vi vore rädda. Vi låtsas, vi leker ’ fake it until… hallå, vaddå? Ingen av oss vet vad som väntar därframme. Ingen har varit på förhandsvisning eller pre-occupational-tour. Ingen tog med den röda kartboken som låg i bakluckan på bilen.
 
II
Men vi har alla skor på fötterna och inga ben är brutna, vi har mål i mun och mat i magen, så låt oss gå vidare nu. Nu drar vi inte ut på det. Och vad har vi egentligen för val? Vi har redan förlorat siktet hemåt i backspegeln och nyckelknippan med reservnycklarna har siste-man tappat på första distansen. Vi var flera som såg hur nycklarna gled ur händerna på honom och hur fodralet halkade nerför den branta backen. Men färden går så fort. Vi önskar oss mer tid. Vi vill slå läger och hinna sjunga vandringsvisor och sådant som Bob Dylan skrivit vid lägerelden. Vi vill sitta vid sjökanten, se solen gå ner i vattenbrynet och grilla. Värma händerna och blanda dipp. Vi har chipspåsar med oss. Och bröd och ost och två flaskor vin som de som gillar druvor och yrsel kan dela på. Annars kan alla dricka av vattnet. Så länge det finns, så länge det rinner och porlar i bäcken i skogskanten. Vi hamnade här, hur långt har vi kvar? Ge oss, please, en extra bonus vällevnadstrip och en sista fjäder att sätta i semesterhatten. Ingen väg tillbaka, inget mål att nå, bara ljumma vindar som förföriskt och lurande blåser oss i nacken. Vi bara går, får ingen ro och hundra hästar drar förbi i backen.