Aning

Kom på något bra och så, vips, försvann det. Det rann ur handen, tappade fart, slog i golvet innan jag hunnit vända mig om och det försvann ner mellan golvspringorna i den opolerade parketten. I nattens allra sista timmes mörkaste vrå dök det upp som en aning igen. Jag satte mig upp och rensade i hjärnans främre vindlingar, med ett halvt glas kvarglömt, renat vatten. Försökte fånga aningens potentiella möjlighet och eventuella storhet, bakom neddragna rullgardiner med skrynkliga lakan i linne virade runt den alltför kalla kroppen. Kroppen som var min och Aningen som ännu tillhörde Aningarnas värld mer än den tillhörde mig. Mörkret som var nattens och som jag inte kunnat fly från. Eller göra något åt även om det skulle ha varit min högsta önskan och jag hade haft en racerbil parkerad i startläge på gårdsuppfarten.
Jag hade en penna, tog tag i mitt block, båda fanns klokt och medvetet placerade på sängbordet. Lakanet skrynklat, natten är svart, pennan tiger tyst i mötet med papperet på den uppslagna sidan i anteckningsboken. Aningen smyger som aningar gör i hjärnans utkanter och glider undan i mötet med hala ögonbottnar. Hur var det jag tänkte, vad var det som kom, vem var det som viskade till mig i natten? Det skälver i bröstet, något rör sig på djupet – tänk om jag hade fått svar på allt. Jag hade ju ropat, jag hade ju bett om vägledning, svar och respit. Jag anar en stig, jag skönjer en ljusrand, jag fångar en vindpust men papperet i skrivboken lyser blankt och oskrivet i skenet av sänglampan. I bröstet har aningens efterdyningar släppt ut nyckelpigor och fjärilar som fått till uppgift att skydda djupt liggande inre organ från sorgens, orons och mörkrets rester, samtidigt som hoppet hänger som en trapetskonstnär runt strupen och väntar på närmsta gryning och en upplyst dag.